lördag 31 december 2011

VENUS SKEPPARE EN GENUINT ÄKTA SEGLARE

För större bilder och bildspel, vä-klicka på någon av bilderna. Bilderna är tagna med en Canon Eos 40D, objektiv Canon 18-135 IS samt Tamron 70-300 VC.
Upphovsrättslagen gäller för alla bilder och text på denna blogg!

Lars Lind, ägare till segelskutan VENUS är förmodligen den enda av Sveriges nuvarande skutseglare som i reale har upplevt det äkta gamla skutseglarlivet. Lars berättade att han åren runt 1960 mönstrade på sin första segelskuta, han fortsatte med att segla träskutor i fraktfart så länge som det fanns dylika i trafik, vilket innebär en bit in på 1970-talet. Ja, skutorna var givetvis försedda med motor och i de flesta fall också med styrhytt.
Sista segelskutan han seglade med i yrkessjöfart var en fyrmastare, Lars mönstrade på detta segelfartyget här i Mönsterås(lastning vid T-bryggan på Oknö pga djupgåendet) då fartyget låg här för lastning av sågade trävaror från Rosendalssågen. Lars som är en sann gammaltraditionell skutseglare meddelade att han seglar sin VENUS utan hjälp av moderna navigationshjälpmedel som GPS, radar, elektroniska sjökort, inte ens en VHF-radio vill han ha med. Lars som är född 1942 tycker att han blev född minst 80 år för sent, han hade velat vara med på den tiden då segelfartygen var dominerande på haven.

Lars har utnyttjat varje skrymsle och vrå för att få med så mycket lök, potatis och sill det är möjligt, till och med i den ytterst lilla skansen var det stuvat med öländska läckerheter.

En rök å värmepaus i skansen då och då var av nöden, vädret i slutet av november 2011 var så som det brukar vara vid den här tiden, rått och kallt.

P.S. När jag höll på med att fotografera Lars och Venus detta år försöker en infödd kuggåsmönsteråsare knuffa mig i hamnbassängen. S-Niska som varit ombord på VENUS och handlat ett spann sill av Lars ska till att passera mig på sin cykel. Jag står vid detta tillfälle ca en meter från kajkanten tittandes i kamerasökaren när jag hör någon säga "akta dig", i ögonvrån ser jag en hand på min vänstra sida, handen som tillhör S-Niska söker min axel. Jag reagerar tillräckligt snabbt och undviker knuffen så pass att handen bara träffar mig på skuldran, S-Niska finner inte sitt förväntade stöd vilket gör att S-Niska förlorar balansen och är ytterst nära att själv hamna i det vinterkalla vattnet - beklagar verkligen att S-Niska klarade sig från ett för honom välbehövligt kallvattendopp, ja, kanske att det hade blivit hans sista dopp, mig likgiltigt.