onsdag 23 december 2009

Vinterbilder från Mönsterås 1979


Mindes att jag tog ett antal rullar med diabilder från snökaoset vintern 1979. Jodå, de fanns kvar i mitt diaarkiv som omfattar ca 4000 bilder. Vid avscanning av diabilder mister man minst ett bländarsteg, därav de alltför mörka kvällsbilderna. Kameran jag använde var en Konica Autoreflex T, objektiv Konica, brännvidd ca 50 mm, film troligtvis Fujichrome 100 eller 200.
Bild 1. Telefonhytten utanför snuthuset har fått en rejäl snöhatt.


Bild 2. Den här vilt skottande snöarkeologen heter Sverker, här har han grävt fram sin SAAB V4 som blivit snöbegravd på Hagagatan.


Bild 3. Lokurspårning - vad var orsaken till denna urspårning, kan tänka mig att ligistbuset som sprängde ölkällaren på Gryxholm ligger bakom denna händelse.


Bild 4. Snöröjning av Sjögatan.


Bild 5. Snöröjning av Sjögatan invid Centralskolan.


Bild 6. Snöskulptur på Handelsbankshuset. Var då, längst upp till höger i mörkret.


Bild 7. Byxshopbutikens oskottade entre.


Bild 8. Stigen in till Torghallen.

Värmlandskörv


I snart 20 år har morsan och jag gjort "Värmlandskörv", det har blivit lite av en tradition att göra korv då slaktsvinet blivit levererat.
Blid 1. I den rostfria bunken finns 4 kg blandfärs av fläskkött och nötkött, iblandat är också malen rå potatis, brynt lök, kryddor och fläskspad.
Blandandet av färssmeten och övriga ingredienser görs för hand.
Recept i slutet av inlägget.


Bild 2. Innan man börjar korvstoppningen så steker man till några små färsbiffar för provsmakning.


Bild 3. Nödvändig maskinvara för korvstoppning är exv en hemassistent av modell/märke Elektrolux som visas på bilden här ovan.



Här förkokas den hemgjorda "Värmlandskörven" i ca 10 min innan de läggs i frysen, förkokningen av korvarna sker för att inte den inblandade potatisen ska sätta allt för stor prägel på smaken och för att korvarna annars blir mörkfärgade och då oaptitliga.

GrundRecept på "Värmlandskörv"
1 kg nötkött, 1 kg fläskkött.
Ca 2,5 kg skalad potatis som males eller 1/2 lit korngryn.
1/2 - 3/4 lit fläskspad.
3 msk brynt lök.
3 msk salt.
2 tsk vitpeppar.
1 tsk ingefära.
1 tsk kryddpeppar.
1 tsk salpeter (vi använder inte salpeter).
Ca 8 m krokfjälster.

Man kan givetvis smaksätta korven efter vad den egna gomen föredrar, själv har jag lagt till grillkrydda(KajP´) och vitlök.

Beredning: blanda nöt och fläskfärs väl med potatisen, löken och kryddorna. Smeten späds med fläskspadet lite i sänder under blandandet.
Färssmeten stoppas rätt så löst i krokfjälstret. I stället för potatis kan korngryn användas, korngrynen ska då svälla i fläskspadet över natten.
Om korngryn används kallas körven för "Lungkörv".
Värmlandskörv bör kokas innan den djufryses!

måndag 14 december 2009

Sanningen om KOMMUNISMEN

I går sände SVT Kunskapskanalen den Lettiska dokumentären "The Soviet Story". Det är en mycket sevärd dokumentär där KOMMUNISMENS rätta ansikte visas upp och jämnställs med NAZISMENS.
Se en 10 min version av denna dokumentär på http://www.youtube.com/watch?v=sdsa%-jKzy4
Förhoppningsvis kommer den att visas i fullversion på SVT Play inom kort.

söndag 6 december 2009

Besättningsbilder från Segelfartyg


Bilderna i detta inlägg är hämtade ur boken "Captain´s Album".
För större bild, vä klicka på bilden!

Bild 1. Gubbarna ser ut att förbereda förtöjning genom att skarva en kastlina till änden av förtöjningsvirket. Vad för slags knop eller stek som de använder vid skarvningen är svårt att se. I kaständen av kastlinan gjodes säkert också en "monkeys fist"/"apnäve", den fungerade som tyngd i kaständan.


Bild 2. Segelmakare/Segelsömmare under arbete i godväder.


Bild 3. Fångad Abatross i näven på en beckbyxa. Har i någon berättelse läst att man vid infångandet av Albatrossar använde agn på krok som släpades efter skutorna.


Bild 4. Fritidsnöjena ombord på segelskeppen var säkert inte så många då den mesta av tiden under segel gick åt till arbete och sömn. Väl förtöjda i land eller uppankrade på någon ankarredd och tid fanns tillgänglig så var säkert styrkemätningar och gymnastik/akrobatik en populär sysselsättning bland de yngre i besättningen.


Bild 5. Gång runt Kapstan. På de flesta större skepp fanns det minst en "Kapstan", oftast då för att ta hem ankarkätting och lyfta ankare med. På den här bilden kan man se att några av kapstangångarna tittar uppåt till, varför man kan anta att man lyfter upp något i riggen, kanske en ny "RÅ".


Bild 6. Besättningsfoto taget på den 4-mastade järn/stål Barken Lyntons "poopdäck"(mindre upphöjt däck på järn/stålskepp). Lynton sjösattes 1894 i Liverpool, 1914 såldes hon till skeppsredare Robert Mattson Mariehamn Åland. 21 Maj 1917 sänks hon av en tysk u-båt utanför Irlands sydkust.



Kaptenens fru på den 3-mastade Barken St. James från New York tycks ha en behaglig tillvaro under seglatsen. Det var väl inte helt ovanligt att kaptenernas fruar och barn var med på kortare seglingar då och då under bra förhållanden.
Vad det gäller denna 3-mastade bark St.James så verkar hon vara helt nybyggd när dessa foton togs(12 foton), allt är tipp topp, kanske är det bara en kortare nöjes eller leveransresa där familjen, fru, dotter och hund fått möjlighet att följa med.



Här tar kapten på St.James solhöjden med sin andra medhavda sextant. Båda inststrumenten är i behov av speglar och varsam behandling för att kunna fungera och ge sin användare ett tillfredsställande nyttjande.

tisdag 17 november 2009

Kostnader för Skäggiga flyktingbarn contra Äldre vårdtagare i Mönsterås kommun

I debatten som uppstått kring barnflyktingmottagandet i den Skånska Kommunen Vellinge så har också kostnaderna för dylik idioti pressenterats - på följande länk redovisas hårresande kostnadsfakta http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6104788.ab

Kostnaden för svenska staten per flyktingbarn placerat på speciellt kommunalt boende är som följer, kommunen får: "60 000"sek i månaden = "720 000"sek per år, utöver månadspengen betals det ut en årlig engångssumma per barn om "500 000"sek. Den årliga kostnaden är nu uppe i "1 220 000"sek per sk barn vilket ger en totalkostnad om nätt 3 miljarder för de 2400 barn som beräknas ta sig till Sverige. Utöver dessa pengar betals också riktade bidrag till God man, landsting, socialtjänst och skola - ja, det finns säkert fler bidrag som generöst delas ut till dessa sk barn/ankare.

Hur stor kostnaden för de riktade bidragen är uppges inte, men för några år sedan gjorde Kalmar Kommun en utredning kring totalkostnaden för ett sådant här barnflyktingboende. Kalmar Kommun kom då fram till en kostnad om ca "1 500 000"sek per barn och år. Om Kalmar Kommuns kostnad är generell även för landets övriga kommuner skulle det ge en årlig totalkostnad för hela landet på 3,6 miljarder sek för dessa sk flyktingbarn.

Som jämförelsekostnad kan vi ta kostnaden för en äldre person som vårdas/bor på något av Mönsterås Kommuns vårdhem. Jag ringde upp den ekonomiansvarige för äldrevården i M-ås, Nina Ottoson. Beskedet gav att "nettokostnaden" för M-ås Kommun per vårdtagare på vårdhem för äldre var "562 500"sek. Vad kan det vara som gör att kostnaden för sk flyktingbarn är 2,7 ggr högre än för äldre personer boendes på ett vårdhem.
En orsak är att personaltätheten lär vara enorm på barnflyktingförläggningar, något i stil med en anställd per barn. På svenska vårdhem för äldre svenskar är personaltätheten en ofta återkommande problemfråga, titt som tätt så läser man om att kommunerna tvingas skära ned på äldrevårdsbemanningen till en nivå som är kriminellt låg.
Det är ytterst märkligt att den svenska statens(folkets)representanter(politikerasen) anser sig ha större skyldigheter mot andra länders medborgare än vad de har mot det egna landets dito. Vem har gett dem detta mandat, ja inte är det svenska folket då det alldrig någonsin har blivit tillfrågat - nej, svenska politiker går andras ärenden som exv åt de som styr och har makten inom FN vilka är maktgalna despoter från tredje världen.
Vad Sverige och svenskarna behöver göra är att kasta av sig det betungande oket bestående av de nu verksamma svenska riksdagspolitikerna och deras importerade valboskap.

lördag 14 november 2009

LÄSVÄRT för KRAMARE av SKÄGGIGA barn

Läs vad Marit Wager (flyktingombudsman) har att meddela på följande länk http://meritwager.wordpress.com/2009/11/13/jag-jobbar

Ja, fy fan!

fredag 13 november 2009

Hårt väder till havs


Bilderna är hämtade ur boken Captain´s Album.
För större bild väklicka på bilden.
För den som är intresserad av sjömanliv klicka på följande länk: http://books.google.se/books?id=yEP2PNdh324C&printsec=frontcover

Bild 1. "Grassendale" 3-mastat stål/järn skepp: byggt 1885 i Liverpool. År 1920 seglade "Grassendale" på en mina vid "Herthas Bank" och sjönk med man och allt.
Vart ligger nu "Herthas Bank"(Flak), troligtvis är det den "Herthas Flak" som finns SV om Bornholm.
Kanske är bilden här ovan från den näst sista resan detta skepp gjorde. Vad man kan se så är det ingen av de fyra besättningsmännen som har någon form av livsele, på den här tiden var det "en hand för dig själv, den andra för fartyget" som gällde. Mannen som håller sig fast vid livbåten ser ut att trivas i det ruffa vädret, likaså den besättningsman som längre förut balanserar på livrepsstöttan.


Bild 2. Om "Garthsnaid" finns det inga uppgifter att hitta.
Besättningsmännen som beslår seglet har nog inga behov av att gå på nöjespark och roa sig med div åkattraktioner när de kommer iland. Fotografen måste varit både skicklig sjöman som fotograf, horisontlinjen är helt perfekt trots den kraftiga pendlingen.



Bild 3. "Medway" 4-mastad stål/järn bark: byggd 1902 i Dumbarten Skottland; ombyggd 1918 till motorfartyg.


Bild 4. "Beatrice" 4-mastad stål/järn bark: byggd i Greenock Skottland, sjösatt 1881 då under namnet "Routenburn". År 1905 döptes hon om till "Svithiod" i samband med att hon köptes in till det svenska rederiet "Rederi AB Navigator" för att användas som skolfartyg, pris:6000 pund. År 1922 döptes "Svithiod" om till "Beatrice" i samband med ägarbyte då "Rederi AB Pollux" köpte henne för att säkra segelfartygsutbildningen i Sverige, pris:40500 sek. År 1932 såldes hon till en skrothandlare i Stavanger för upphuggning.


Bild 5. Fullriggade skeppet "MacGuarie" under godväderssegling. I skeppsbåten syns en besättningsman som förmodligen utför underhållsarbete. Skeppsbåten har till skillnad från livbåtarna akterspegel, urtag för vrickåra som på denna skeppsbåt var säkert standard.

måndag 9 november 2009

Short Story 2. Jävla finnjävel, ska du ha stryk

I början av 1970-talet gjorde jag min första resa till Finland och Helsingfors. Resan gjordes med buss M-ås - S-holm och färja från stadsgårdskajen i Stockholm till den finska huvudstaden.

Resan upp till S-holm, resan till H-fors, vistelsen i Helsinfors och återresan fram till att det kanske återstod 15 min till landstigning i S-holm hade varit lugn, inget hårt festande, inget bråk av något slag hade inträffat. Inför landstigningen vid stadsgårdskajen hade jag och mitt resesällskap och många andra passagerare sök oss mot utgången så som det alltid görs. Vi hade satt oss i en soffa en bit bort från receptionen mot utgången, vi småpratade, skrattade och hade det allmänt trevligt. Där vi satt hade vi god uppsikt över folket som hade samlats, de flesta uppträdde helt lungt även om det fanns en och annan som synbart fortfarande kännde av nattens festande.

En man i 50-årsåldern kommer vinglande bort mot utgången, han tar några steg framåt, några dito åt vänster å höger, ja det ser ut som han dansar sakta framåt, hans armar fälls in och ut för att med dessa motvikter parera sin svjaiga gång. Mannen tycks inte fästa någon märkbar uppmärksamhet vid övriga passagerare, han tar sig fram utan några större komplikationer genom att övriga resenärer stiger åt sidan.
Som redan sagt så hade vi lite småroligt där vi satt och det är möjligen det som får mannen att plötsligt stanna upp framför oss. Mannen ifråga har lite svårt att stå still, överkroppen pendlar/roterar lite medan han tittade forskande på oss.

Den berusade mannen fixcerar till slut sin blick på mig, varvid han skriker på sjungande finlandssvenska: JÄVLA FINNJÄVEL,SKA DU HA STRYK! samtidigt fäller han ut armarna och knyter nävarna.
Jag svarar på svenska med: JÄVLA FINNJÄVEL ÄR DU JU SJÄLV!
Jag fortsätter med: INTE SLÅSS DU VÄL MED ANDRA FINNJÄVLAR!
Mannen skriker: DU SER UT SOM EN JÄVLA FINNJÄVEL!
Jag säger: DÅ ÄR JAG JU LIK DIG DÅ, DU SLÅSS VÄL INTE MED NÅGON SOM LIKNAR DIG SJÄLV!
Mannen skriker: VA FAN I HELVETE SÄGER DU, ÄR JAG LIKA JÄVLA FUL SOM DU!
När mannen har uttalat sin sista replik är han på väg att börja ett angrepp - under tiden har två vakter dykt upp som i sista stund tar tag i mannen och drar iväg med honom under högljudda protester.

Den här mannens agerande har säkert sitt ursrung i de motsättningar som sägs finns mellan finlandssvenskarna i finland, äkta finnar och karelfinnar. Det finns ytterligare en grupp av finnar som de övriga kallar för HURRI, det är finnar från de övriga tre grupperna som flyttat till Sverige, "HURRI" skulle enligt min källa betyda svikare . Har fått detta om "HURRI" berättat för mig av en finne som under andra världskriget var tvungen att fly från Viborg(Vyborg).
Motsättningarn mellan de olika finska grupperingarna ska ha uppstått under och efter de båda finska krigen(vinterkriget och fortsättningskriget) mot Sovjetunionen under andra världskriget. När karelfinnarna flydde väster ut till det som nu är Finland var den övriga finska befolkningen tvungen att dela bostäder, mat och dylikt med de som flydde, detta egendomsintrång var inte upskattat. Det ska också ha genomförts en jordreform där större jordbruk styckades upp för att ge möjligheter för de flyende karelarna att kunna försörja sig då karelarna i huvudsak var bondebefolkning.
Har under åren kännt ett antal finnar och funnit att de är lite kaxiga men i grunden trevliga och bra att ha att göra med, men de tycker förstås att vi svenskar är ena riktiga mesar, oftast relaterat till krigsåren och tiden efter.
Tur var det väl ändå för den halv miljon finnar som emigrerade till Sverige efter kriget och långt in på 1970-talet att det fanns ett land som tog emot dem när det egna landet inte kunnde föda dem eller inte ville.

torsdag 5 november 2009

Jury rig/ Nödrigg


Bilderna hämtade ur boken "Captain´s Album".
För större bilder, väklicka på bilden.

Willscott eller Star of Iceland; byggd 1896, tremastat skepp.
Ser ut att vara ett stålskepp i behov av rostskrapning, nymålning och absolut en ny rigg. Det här blev nog ingen billig reparation om det nu blev någon, kanske att hon efter detta haveri fick tjänstegöra som logementsfartyg, pråm, sänkt till vågbrytare eller rent av höggs upp. Med nödrigg blev givetvis farten långt ifrån vad hon brukade logga, men eftersom hon vid detta tillfälle var ballastat så kanske hon ändå kunde prestera en hyfsad framfart.


Om A.G. ROPES finns för närvarande inga uppgifter tillgängliga i de skeppsarkiv jag för tillfället har tillgång till. Det kan också vara så att hon byggdes under ett annat namn och då ändå finns dokumenterad, kanhända att hon plötsligt dyker upp ur dunklet.
Det finns säkert någon gammal sailor vid liv som vet det mesta om henne eller så är det så att hon kanske försvann med man och allt utan att lämna det mista spår efter sig och sin besättning vilket inte var något helt ovanligt på den tiden - segelskeppens tid!
På denna länk http://www.sydaby.eget.net/swe/fennias.html finns det att läsa om skolskeppet Fennia som avmastades i en orkan utanför Kap Horn.

Smittspridningsplats - VÄNTRUM

Väntrum på sjukvårdsinrättningar är nog den av alla offentliga smittspridningsplatser man helst bör undvika att befinna sig på i influensa tider - där hostas, böstas och nyses utan hänsynstagande till övriga vårdväntande personer.
Har åtskilliga gånger undrat över varför det inte finns separata/åtskilda väntrum på dylika platser, ett VR för de personer som bär på smittor som lätt överförs via luft och kontaktytor och ett VR för personer med icke smittsamma sjukdomar
Detta särskiljande av patienter borde ju vara en fundamental självklarhet för sjukvårdspersonalen och de som beställer och designar vårdinrättningar som landtingspolitiker och arkitekter.

Skriver detta ovanstående med anledning av att jag i måndags 2/11 var på Mönsterås Hälsocentral för undersökning av mitt vä öras trumhinna som sprack den 14/10 och som till dags datum inte ännu har läkt ihop.
När jag stiger in i väntrummet är det helt tomt på folk, jag sätter mig längst in i vänstra hörnet längs med kortväggen - efter ett tag kommer en kvinna i 30-års åldern in i VT i sällskap av ett barn i 5-7 års åldern. Trots att de har alla möjligheter att sätta sig en bit bort väljer de att sätta sig alldeles intill med barnet närmast mig. Barnet börjar omgående att hosta och nysa hejdlöst och det rakt ut utan att vända sig bort eller att täcka för mun och näsa. Tänker, FAN OCKSÅ, varför skulle de sätta sig just här intill, barn smittar ju mer än vuxna så nu åker jag väl på en rejäl förkylning eller kanske till och med svininfluensa - JÄVLARS OCKSÅ!

Ja, vad blev resultatet av detta besök på Hälsocentralen i Mönsterås - jo, i natt vaknade jag med världens förkylning, grym hosta, huvudvärk och en munhåla torr som solvarm ökensand. Det blev ingen sömn denna natt, var tvungen att sitta uppe, dricka vatten(ca 2L) och emellanåt inhalera "Bricanyl" för att något kunna öppna upp andningsvägarna.

Till ansvariga politiker och sjukvårdsanställda, gör för FAN något åt denna idioti med gemensamma smittspridande OHÄLSOSAMMA VÄNTRUM, det är väl ändå er uppgift att begränsa och bekämpa smittspridning - inte tvärt om, så som det är nu!

måndag 2 november 2009

Short Story 1. Lille Vän



Våren 1999 besökte jag Mönsterås polisstation ett antal gånger för att anmäla hot om våld mot min person, hoten var uttalade av invandrare från mellanöstern. Mönsteråspolisen nekade till att ta emot mina anmälningar, orsak: det skulle visa sig att Mönsteråspolisen var/varit faddrar för dessa biologiska varelser.

Vid ett av dessa mina besök på Mönsterås Polisstation våren 1999 blev det ett ganska så hetsigt ordutbyte mellan mig och en av poliserna som tjänstegjorde i receptionen. Under dispyten tilltalade jag denne polis sarkastiskt med "Lille Vän" och gjorde säkert så ett tiotalgånger innan polisen ifråga helt plötsligt uppvisar en näst intill vansinnigt ilsken uppsyn, han ryter,
"kalla mig "Lille Vän" en gång till och jag slår ner dig".

Polisen ifråga fortsatte i upplösningstillstånd att rytande få ur sig att han kände sig kränkt över detta "Lille Vän" tilltal. Minns att jag kände stor tillfredsställelse med att fått snuten i fråga att helt tappa koncepterna och dessutom hota med misshandel - hela situationen var ytterst komisk och jag fick verkligen anstränga mig till det yttersta för att inte börja skratta hejdlöst - ja, jag fick ont i magen av att kväva skrattet.

Käbblet fortsatte med polisen sittandes på en stol bakom receptionsdisken, det gick någon/några minuter varefter jag återigen kallade honom för "Lille Vän" var vid han ylandes som en varg kastar sig upp från stolen och är på väg över receptionsdisken, ett snärtigt ljud hörs - det är hans byxor som har spruckit där bak.
Lika snabbt som han kastat sig upp på receptionsdisken avslutar han attacken, han tar sig med vänster hand baköver för att känna efter hur stor reva det blivit samtidigt som han tittar på mig med uppspärrade ögon och ansiktet förvridet i en grimas som knappt går att beskriva.

Jag kan nu inte längre hålla tillbaka mitt tidigare kvävda skratt, jag skrattar som jag aldrig gjort tidigare, polisen står där bakom receptionen som fryst till is, han är blick stilla, tittar på mig med helt livlösa ögon, inte en blinkning kan registreras.
Jag tar mig ut därifrån skrattandes och på ben som knappt bär mig, skrattandet har försatt mig i ett nästan förlamat tillstånd. Jag snubblar ner mot bilen som var parkerad på parkeringsplatsen bakom polishuset, har svårt att ta mig in, väl inne låser jag dörrarna för säkerhets skull. Jag sitter där helt slutkörd, torkandes svett ur pannan, ja hela jag var genomsvett av skrattorgien.
Senare får jag svår huvudvärk, säkert att härleda till mitt våldsamma skrattande som förmodligen utsöndrade en mängd av endorfiner.
Ett gott skratt sägs ju förlänga livet men också att man kan dö av det samma, jag tror att jag var bra nära skrattdöden vid detta tillfälle.
Poismannens stolsnötta byxor inte att förglömma, de räddade mig kanske från att bli allvarligt misshandlad eller värre än så.

söndag 25 oktober 2009

Hamnbilder från USA 1860 till runt 1900


Bilderna i detta inlägg är från boken Captain´s Album.
För större bild, klicka på bilden.

Bild 1. Sådana här härliga bilder kan man sitta länge och titta på, dröma sig bort i tiden, som i detta fallet ca 150 år tillbaka då teknikutvecklingen på allvar började konkurrera ut flertusenårig dito. Tänk om man kunnat kliva in i fotot för en stund och utforskat hamnkvarteren där i San Francisco. Stämmningen som bilden förmedlar är lite avslagen söndags eftermidag, skuggorna börjar bli långa, tid omkring 18:00 en försommarkväll.
Hjulångaren som ligger uppankrad ute på San Francisco Bay är av en mer havsgående konstruktion än den som ligger förtöjd inne vid kaj, förmodligen trafikerar den senare hjulångaren enbart San Francisco Bay. När skovelhjulen är monterade utefter skrovsidan i höjd med maskinrummet talar det om att fartyget är avsett för farvatten med sjögång, flodhjulångarna hade skovelhjulen monterade i aktern.


Bild 2. Troligtvis Honolulu Hamn. I denna för den tiden moderna hamn har ångamaskinen gjort stora landvinningar, ångfartyg och ånglok har på allvar börjat konkurrera ut segelfartygen och hästarna som kraftkälla för varutransporter. Ångaren till vänster i bilden är av en senare konstruktion än de på bild 1. denna ångare är försedd med propeller i stället för skovelhjul. Propellern hade vid den här tiden helt konkurerat ut skovelhjulet som framdrivningsmekanism förutom då på floderna där skovelhjulet var att föredra. Bryggan på ångaren är av öppen typ, denna machoinställning till att inte annvända sig av väderskydd på ångare var ett arv från segelfartygen, möjligen användes segelduk som sol och regnskydd. Den öppna bryggan kom fortfarande att vara en vanlig konstruktion några decenier in på 1900-talet.



Bild 3 & 4. Ser ut att vara lite äldre bilder från Honolulu Hamn jämfört med bild 2.



Bild 5 & 6. Port Blakely var inte bara en plats för skeppsbyggeri utan var även en utskeppningshamn för sågade trävaror, nog var det lämpligt att fartygen som byggdes där hade en last att ta in när de seglade därifrån på sin första resa.

Bild 7. Bron i bakgrunden är Brooklyn Bridge i New York som går över East River och förbinder Manhattan med Brooklyn. Bron började byggas 1869 och var klar 1883, bron var då världens längsta hängbro och den första hängbron att använda stålwire. Bron känns igen på sin Gotiska arketektur i brotornen/pylonerna. Ja, då vet man exakt var utefter South Street NY segelskeppen och pråmarna på bilden låg förtöjda. Den här gamla bron är fortfarande i bruk och har för tillfället sex körfiler för motorfordonstrafik plus gång och cykel banor.





Bild 11. Fullriggade skeppet "Aryan" byggt 1893 Down Easter Phippsburg Maine.
"Aryan" var det sista fullriggade träskeppet som byggdes i United States.

Är det lastning eller lossning av däckslasten(plank) som sker ombord på Skonaren "City of St. Helens". Jag gissar på lossning!

onsdag 21 oktober 2009

Hur fan in i he... 336 000 svart från socialen

En sk flyktingfamilj som fått avslag på sin asylansökan och som det dessutom finns avhysningsbeslut på/om har under ett års illegal vistelse i en svensk kommun fått ut 336 000 sek i svartbidrag. Hur kan det vara möjligt för en kommunal tjänsteman/nämd att besluta om att socialbidrag ska betalas ut svart trots att familjen inte har rätt att vistas i landet och dessutom skulle ha varit avhyst för mer än ett år sedan.
Hur många sådana här fall finns det i Sverige, ingen vet, troligtvis finns det åtskilliga tusentals fall där svenska kommuninnevånares pengar gladeligen försnillas av socialtjänstemän och socialnämder i detta det mest korkade av länder - Sverige!

Hur stor årsinkomst måste en svensk familj ha för att få ut 336 000 sek netto/år i handen eller 28000 netto i månaden - jo, 440 000 brutto/år.
Nu är ju inte detta någon ovanligt hög inkomst för en svensk normalfamilj där det finns två inkomster, en familj där båda är dagarbetande industriarbetare ligger bara snäppet högre, men då får de arbeta för sina pengar. När svenska familjer sedan kanske blir arbetslösa sjunker deras inkomster från A-kassa långt under socialbidraget som invandraren får. För att en svensk ska få socialbidrag måste han först avyttra sina ägodelar och leva på de pengar man får in på detta. Ofta blir konsekvensen den att den svenska familjen splittras - det verkar vara SOSSESEKTENS avsikt att bryta ner de svenska familjerna till förmån för invandrade sådana.

Jag har kollat i skattetabell 29/2009 kolum 3 gällande en månads bruttoinkomst om 37001 sek minus skatteavdrag vilket avrundat ger 28000 sek/mån och 444 000 brutto/år.
Inte undra på att så många så kallade ekonomiska-flyktingar försöker ta sig till Sverige när så generösa bidrag delas ut, och det även det till personer som vistas illegalt här i landet - när ska vansinnet ta slut!

måndag 19 oktober 2009

Blogg att rekomendera http://ingero.blogspot.com/

Har i dag till min blogglista lagt till bloggen (http://ingero.blogspot.com/)

Anledningen till att jag vill uppmärksamma eventuella läsare av min blogg om Johan Ingerö:s blogg är ett inlägg som handlar om CENSURERAD YTTRANDEFRIHET.
Johan:s inlägg belyser hur djupt ner i religionsskiten det här landet åter igen har sjunkit när en svensk offentlig institution "NOBELMUSÈET" har låtit en ISLAM-fanatiker imamen Abd al Haqq Keilan(tidigare Leif Karlsson) censurerat NOBELMUSÈET:s egna utställning HANDLANDE om just YTTRANDEFRIHET.
Imamen Abd al Haqq Keilan visar att han inte respekterar den svenska yttrandefriheten i och med hans medverkan i CENSURERANDET av NOBELMUSÈET:S utställning om just yttrandefrihet - ja, och vem har bett honom att bli censor, jo SÄPO på uppdrag av riksdagen och departement.

Det av NOBELMUSÈET och imamen Abd al Haqq Keilan censurerade verket är filmen "SUBMISSION=UNDREKASTELSE"(ordet ISLAM har betydelsen "UNDREKASTELSE"), upphovsman till filmen är den av en ISLAMFANATIKER år 2004 mördade Holländaren Theo van Gogh.
Det här ytterst sjuka ingreppet i svensk YTTRANDEFRIHET är fullt jämförbart med hur SVERIGE böjde knä för Nazist Tyskland på 1930 och 1940-talen, nu upprepar det här förbannade fega landet knäböjandet för en religion(ISLAM)och dess utövare i SVERIGE.
Åter igen har en religionen/ism tvingat på svenska folket tvångströjan, förr var det KRISTENDOMEN, NAZISMEN och KOMMUNISMEN - nu ISLAM.

FY FAN, vilket jävla kräkäckligt land man är född i, återigen, FY FAN!

lördag 17 oktober 2009

Varvsbilder från USA sent 1800-tal till tidigt 1900-tal

Bilderna i detta inlägg är hämtade ur boken Captain´s Album.
För större bild, klicka på bilden!

Bild 1. Lucille(troligt byggår 1874; byggplats: Freeport Maine) nedkrängd för byte av bottenplåtar av koppar eller av annat plåtmaterial. Vad kan varvsarbetarna på flotten hålla på med, utbyte av ett eller flera murkna bottenbord kan väl vara tänkbart. Det ser onekligen trångt ut där på flotten och trängre blir det när skeppsbyggmästaren som är på väg ner till arbetsstyrkan ska inspektera det utförda arbetet eller det kanske har blivit något problem som kräver en äldre och erfaren yrkesmans empiriska kunskaper för att lösa.
Om man förstorar bilden kan man se hur den förliga vajern som löper genom klyset/repgenomhalet och ned längs med skeppssidan och vidare ner och runt under kölen skär in/ner i bordläggningsplankorna där plåtarna är borttagna.


Bild 2. På denna 5-mast scoonare var det minsann tätspantat. Georg H. Billings byggdes 1903 i Port Blakely som torskfiske skonare. GH.B blev det sista fartyget som byggdes på Hall Bros. Yard. Hennes sista resa som segelfartyg gjordes 1924 från Callao i Peru till San Francisco, denna resa tog 35 dygn i ballastat tillstånd. Efter denna resa och två års uppläggning blev hon fiskepråm i San Pedro, 1941 eldades hon upp.


Bild 3. Spantresning, troligen George H. Billing. Man kan inte vara annat än imponerad av de personer som byggde dessa enormt stora träskepp med förhållandevis enkla medel som vid spantresningen på bilden där man använder taljor och rep för att resa tontunga spant. På den här bilden kan man i bakgrunden se ånga stiga upp, kanske kommer ångan från en stor baslåda eller är det möjligen en ångmaskin som driver en såg, en hyvel.


Bild 4. I USA har man alltid varit rationella i produktionen av det mesta, så ser det också ut att ha varit på Hall Bros, Shipyard i Port Blakely som var/är beläget i en skyddad vik i "Puget Sound" på den amerikanska Stilla havs kusten i delstaten Washington(på andra sidan av "The Puget Sound" ligger Seattle). Undras hur lång tid det kan ha tagit att bygga ett fartyg av den storleken man kan se på bilden, överraskande snabbt skulle jag tro. Förmodligen är det sjösättningsdags för skutan med flaggan i stäven. De flesta av personerna som syns ser ut att vara klädda för en festligare tillställning än arbete - sjösättning!


Bild 5. Här ser det ut att vara klart för bordläggning. Hur långt kan det här fartyget tänkas vara, om man skattar avståndet mellan ställningsstöttorna till låt säga 3m - ja, någonstans då mellan 45-50m, men nog ser det det ut att vara längre än så.

söndag 11 oktober 2009

Old Slip House 388 South Street New York

Bilden ovan är från boken Captain´s Album.
För större bild, klicka på bilden.

Bilden ovan är tagen någon gång under tiden 1853 till åren runt sekelskiftet. Hur kan jag vara så säker på årtalet 1853 - jo, jag Googlade på ölbryggerinamnet "G. Bechtel`s" som syns på reklamskylten utanför och på huset där ölschappet "Old Slip House" finns - bryggeriet ifråga grundades detta år(1853)varför bilden inte kan vara äldre än så.
"Slip House" var typ som svenska ölschapp där enklare maträtter, öl, och caffe serverades. Den amerikanska varianten av ölschapp erbjöd säkert också starksprit, underhållning på kvällar och nätter i form av musik och buskis. Säkert fanns här också sk glädjeflickor som tog hand om sjömännens köttsliga behov. Det var säkert också här som sjömännen drogades och blev shanghajade av "runnarna" agenter som levererade besättningar till de fartyg som var beryktade för usel mat å lön och brutalt befäl.

Benämningen "Slip House" kommer sig av att när East Rivers stränder under 1600 och 1700-talen började bebyggas med kajer så var bestämeleserna sådana att kajerna inte fick vara hur långa som helst. Byggarna av kajerna var tvugna att lämna ett utrymme mellan kajerna "Slip" där mindre båtar och fartyg ägda av bönder och fiskare från närområdet kunnde dra upp eller lägga till tillfälligt när de kom in till NY för att sälja sina produkter. Slip-områdena blev då marknadsplatser även för andra näringar och hantverkare bla då utskänknigsställen för mat och dryck som Old Slip House på bilden ovan.

Det finns ju mycket mer info att få ut från bilden ovan, som att det syns som att det finns gatubelysning(gas eller el), telegrafi, telefontrådar eller elkablar. Är det frågan om telefontrådar som syns så är bilden troligtvis inte äldre än från 1880 - 90-talen.
Studerar man männen utanför "Old Slip House" så har de flesta en "kubb" på huvudet. Kubben var vanlig som huvudbonad bland de lite bättre bemedlade i USA och Europa i slutet av 1800-talet och början på 1900-talet.

Riggarna på segelskeppen som är förtöjda längs med South Street:s kajer är råtacklade vilket var vanligt och föredrogs på de oceangående skeppen - dock började skonarriggen slå igenom även på de större fartygen vid denna tid, men ingen sådan syns på denna bild men finns säkert där i myllret av master, rår, tackel och tåg.

De 10-12 gubbar som syns utanför Old Slip House, vad står de där för, förmodligen väntar de på att OSH ska öppna så de kan få svepa dagens första öl.
Om man tittar på hur skuggorna faller och vet ungefärligt i vilken riktning East River sträcker sig så är min bedömning att bilden är tagen någon/några timmar före middag.

fredag 9 oktober 2009

Vandringssägen eller rena rama sanningen

I veckan som gått har det på tablioidtidningarnas löpsedlar visats bilder på tre FÅR som en PIZZERIAÄGARE i Tidaholm förvarade livs levande i PIZZERIANS lokal för oförpackade livsmedel.
Rester av ett slaktat fjärde får påträffades också vid inspektionen i denna lokal.
Nog för att man hört om att pizzeriornas ägare använder kött från råttor, duvor, kött från självdöda grisar mfl otrevligheter i de pizzor man serverar till oss svenskar.
Typ ovanstående har ju alltid förklarats vara vandringssägner, undras vad de snuskiga PIZZERIORNAS vänner och beskyddare kommer att ge för förklaring i detta fallet - förmodligen väljer de att vara tysta som möss och försöka tiga ihjäl detta fallet.

Under sommaren gjordes det i Hallands Län en omfattande snuskinspektion av samtliga PIZZERIOR i länet. Av ca 50 PIZZERIOR var det bara en (1) som fick godkänt.
En liknande inspektion gjordes för några år sedan i Östergötland, resultatet därifrån var något bättre där tre (3) av ca 50 PIZZERIOR fick godkännt.
Det är på tiden att det även i Kalmar Län görs en omfattande snuskinspektion på länets PIZZERIOR - är övertygad om att resultatet skulle bli som i de län jag har omnämt i detta inlägg.

torsdag 8 oktober 2009

Old sailingships - 4-mastskonaren E. Starr Jones



4-mastskonaren på bilden är E. Starr Jones byggd 1904 i Thomaston Maine USA.
Klicka på bilden om större bild önskas.

För några år sedan köpte jag på ett antikvariat en bok med titlen "Captain´s Album", innehållet består av bilder på segelskepp, dess besättningar, arbetssituvationer, hamn och varvsmiljöer - boken är en bilderbok till 99%, alltså minimalt med text.
Boken är utgiven 1986 av "Swedish Shipping Gazette" med hemvist i Göteborg.
Då det i boken inte framförs någon upphovsrätt till bilderna så tänkte jag publisera dem här på min blogg, jag kommer att försöka ge lite mera info om dessa gamla segelskepp än vad som ges i boken.
Upphovsmännen till fotona är okända amerikanska fotografer, vissa av bilderna kan vara upp till 150 år gamla.
Jag har för säkerhets skull varit i kontakt med SSG, de visade sig vara positiva till min ide.
Alltefter som jag får fram nya uppgifter om dessa segelfartyg kommer jag att uppdatera infon i respektive inlägg.

Varför visa dessa bilder, jo som det står i förordet i boken:"Let your imagination flow and you will hear the voice of the wind, the sea and the rigging. Let the pictures take you back to the not too distant past when WOODEN MEN IN IRON SHIPS TOOK OVER FROM IRON MEN IN WOODEN SHIPS

Vem i skogen dumpar kompressorer

Ja, vem är det som har dumpat en massa kylmedelsläckande kylskåps och frysboxkompressorer i Tåleboskogen. På miljökontoret har man inte den blekaste aning om vem det skulle kunna vara enligt de uppgifter som lämnades i Nyheternas artikel förra veckan.

Jag är näst intill övertygad om att det inte är något företag som i första ledet står för dumpningen utan en eller kanske flera privatpersoner som svartmicklar i skrotbranchen och är ute efter kopparrör. Var och hur, kan man komma över en så stor mängd med kylvitvaror med kompressorer - troligt senario men inte bekräftat: de eventuella svartmicklarna har för en billig peng, ingen peng alls eller mot betalning från företag i vitvarubranchen fått ta hand om skrotningen av de till företagen inkommna äldre kylvitvarorna.
Den som köper nya kylvitvaror har ju oftast gamla dito som han/hon vill bli av med, företagen som säljer vitvaror tar mot en avgift på 300 - 600 sek hand om de gamla skrotfärdiga kylvitvarorna, vv-företagen säger sig då mot denna avgift ombesörja transporten till en återvinnings/deponianläggning. Företag får betala en deponiavgift på 31 sek per kylvaruenhet(Mörkeskog) - privatpersoner kan lämna sina vitvaror helt gratis.

Säkert är det åtskilliga privatpersoner som låter vitvaruföretagen ombesörja borttransporten av de gamla vitvarorna och betalar avgiften på 300 - 600 sek(sv kronor). Tid är ju pengar och då speciellt för företagen, om nu ett företag kan slippa att köra ut exv kylvitvaror till en deponi och istället låter någon annan ombesörja transporten så har man ju gjort en tids och pengavinst som det säkert är svårt att som företagare bortse ifrån. Vinsten minus ev skatter är då, avgiften:300 - 600 sek + ej betald deponiavgift 31 sek/enhet + inbesparad tidskostnad för transport till deponi, säg att det tar allt mellan en halvtimme och en timme att utföra transporten till deponin och att man debiterar en timkostnad på 600 sek så har vv-företagen möjligheten att tjäna ca 600 - 1200 sek på att låta en eventuell svartmicklare ta hand om vitvarorna gratis.

Det finns ju några till aspekter på dylika förehavanden, de pengar svartmicklaren tjänar på kopparskrotet som han/hon/de sen säljer svart till något av skrothandlarföretagen kommer med all säkerhet att gå till konsumtion och på så sätt kommer ju åtskilligt av dessa svartpengar in i samhällsekonomin som skatter, lön och vinst.
Ytterilgare en aspekt är ju miljöaspekten, hur mycket skada tar miljön av att kompressorer med rester av kylmedel i slängs i naturen och vad kostar det.
I detta fallet blir det kostnader för ev sanering, hämtning av kompressorerna, utredningar av miljökontoret och polisen.

torsdag 1 oktober 2009

Moral a la´ KD:s Catrin På Al

Catrin Pålsson Algren och hennes syster är ena riktiga partypinglor. De båda riksdagsledamöterna var bland de tolv av 349 inbjudna riksdagsledamöter som nappade på ett icke existerande reseföretags partyinbjudan att gratis käka 5-rätters middag, skåla i hur mycket Champange som helst och få chansen till att vinna lyxresor mm.
Att som CPA inte ens kontrollera om företaget ifråga existerar visar på bristande omdömme, girighet och tvivelaktig moral.

Bakom arr av den fejkade resebolagsfesten låg Robert Aschberg, Strix och Aftonbladet, man var från arr ute efter att få koll på hur lättpåverkade och mutvänliga svenska riksdagsledamöter är när allt är gratis. Nu var det ju bara tolv av 349 riksdagsledamöter som gick i Roberts fälla men de övriga 337 riksadgasledamöterna var säkert som CPA ute på andra gratisfester/partyn eller smörjandes kråset på representationsmiddagar betalda av svenska skattebetalare.

Om ovanstående står att läsa i dagens Barre!

Tillägg: som tidigare nämts så fanns det möjligheter att på detta party vinna lyxresor, för att kunna delta i utlottningen av dessa lyxresor var de inbjudna tvugna att i god tid innan partyt börjat meddela arrangören vilket resmål man var intresserad av att åka till om man som inbjuden gäst hade turen att vinna en resa - Catrin Pålsson Algren uppgav att hon var intresserad att åka till Maldiverna.

onsdag 30 september 2009

KronVictorias nya handväska

Victorias nya handväska av märket "Hermès Birkin" betingar ett pris på mellan 60 000 sek till 123 000 sek. Man måste fråga sig hur fan kan någon vara så pantad att man för en ihopsyd läderbit betalar en pengasumma som i bästa fall motsvarar ett halvt års förtidspension och i sämsta fall närmast ett års förtidspension för en utslagen och kanske sjuk person - detta väskinköp av KV är ett hån mot alla fattiga i Sverige.

Man kan ju undra över vad kläd, sko, väske och smycke innehållet i KV:s garderob kan ha kostat skattebetalarna - säkert åtskilliga miljoner sek - det är faen i mig helt bisarrt.

Men visst, på den i går avslutade auktionen där Ingemar Bergmans efterlämnade lösöre inbringade ca 18 miljoner sek var någon pengastinn person beredd att betala 1 mille för några speltärningar eller möjligen var det schackpjäserna från filmen "sjunde inseglet", man betalade också ca 100 000 sek för IB:s gamla stereoanläggning, 11 tusen för hans papperskorg av rotting - rena galenskaperna i klass med KV:s väsk inköp.

tisdag 29 september 2009

Dagens roligaste

Ställde en fråga till hamnkaptenen i båtklubben rörande kostnaden(12000 sek)för en nyligen genomförd båttransport per lastbil med trailer från BK till en ort i Danmark.
Min fråga löd: det priset(12000 sek)måste ha varit ett svartjobbspris.
Hamnkapten svarade: nej, han åkaren körde mitt på ljusa dagen!

torsdag 10 september 2009

Norgeresan 1987 Kusinen som svek

INBJUDAN
Början på den här Norgeresan var egentligen en släktings begravning 1985 där jag träffade på en av mina kusiner som jag då inte träffat på hur många år som helst. Jag visste att han bodde i Oslo sedan många år tillbaka och att han sysslade med affärer av div olika slag.
Under det efterföljande begravningskaffet så nämner min kusin att om jag framöver hade vägarna förbi Oslo så var det bara att ringa och förvarna någon vecka innan så var jag välkommen att kvarta över några dagar eller till och med någon vecka.
Jag, tackade för erbjudandet och frågade om det även gällde längre fram i tiden, jag höll ju just då på med min utbildning varför det inte för den närmaste framtiden var aktuellt - jodå, erbjudandet var utan tidsgränns.

14 DAGAR INNAN
När jag i september 1987 gått arbetslös i ca ett år så såg jag ett inslag på TV om oljeriggsarbetarna ute i Nordsjön, i inslaget nämdes det att det var åtskilligt med svenskar som arbetade där och att man sökte arbetskraft till riggarna, allt från städare till dykare. Jag fick då iden att resa dit och söka jobb på riggarna eller på de företag som supplayade riggarna. Kom att tänka på att kusinen erbjudit logi för några dagar så jag ringde upp honom 14 dagar innan jag tänkt påbörja resan. Jodå, jag var välkommen till Oslo men jag skulle ringa dagen innan jag åkte för att meddela ankomsttid till Oslo Centralstation.
Jag ringer upp som vi avtalat och medelar att Göteborgstågets ankomsttid till Oslo är 20:00, jag får grönljus av kusinen och hälsas välkommen till Oslo.

SÖT MEN OTREVLIG TULLSNOKA
Tågresan var en seg upplevelse från tidig morgon med buss från M-ås till Kalmar och vidare med trögtåg, tågbyten gjordes i Alvesta och Göteborg. Väl ombord på Oslotåget från G-borg och efter att det tuffat på i någon timme, slumrade jag till. Jag hade vid inslumrandet varit vaken i minst 12 tim, säkert ännu längre då jag har svårt att sova om jag ska upp tidigt.
Jag vaknar till av att det är någon som tar tag i min vänsterarm och skakar mig lätt, jag vaknar yrvaket upp och tittar in i en mycket söt kvinnas ansikte, hon ser dock inte så värst vänlig ut och är dessutom klädd i uniform - det är den norska tullen som är på spaning ombord. Tullkvinnan undrar vad jag har för anledning att resa till Norge och Oslo - jag undrar då vad det angår henne, och säger, som medborgare i något av de nordiska länderna så reser jag fritt utan att behöva tillstånd för inresa eller behöva uppge någon speciell orsak till besöket - men om du nödvändigtvis måste veta orsaken så ska jag besöka en kusin i Oslo men även passa på och söka arbete på oljeriggarna - som svar, fnyser hon.
Tullvinnan blir för en stund ståendes tyst, blängandes ilsket - vad har du där i din packning säger hon med barsk ton - ja, det är mest kläder, kallingar, strumpor odyl och så har jag en nessesär med hygienartiklar, ja en paket kondommer också. Du får gärna titta om du vill säger jag syrligt, är lite irriterad över den norska tullkvinnans närmast fientliga attityd. Jag reser mig och tar hastigt ner säcken från hyllan och hivar ner den i nästkommande sätespar, tullkvinnan rycker till och ser lite skrämd ut.
Jag ska till att ta ett steg till nästa sätespar där jag slängt min sjösäck, detta för att öpnana den och visa innehållet - nej du, säger tullsnokan, lägg tillbaka din packning på hyllan och välkommen till Norge då, säger hon med en röst som är allt annat än välkommnande.

INGEN KUSIN MEN TVÅ HOROR
Tåget rullar in på Oslo Centralstation ca 15 min försenat, jag har fått veta att man varit tvungen att köra lite saktare på visa partier då det varit mycket nederbörd senaste dygnen varför banvallen blivit något underminerad.
Glad över att äntligen vara framme i Oslo så börjar jag se mig om efter min kusin men någon kusin kan jag inte se av - jaja, han kommer säkert om ett tag resonerar jag utan att känna något tvivel om den saken.
Jag sätter mig på en bänk inne i stationen väl nära entredörren för att inte missa kusinen när han väl kommer, jag sitter där tills träsmaken i ändan blir närmast olidlig.
Jag börjar fundera över om det möjligen är så att kusinen redan varit där men gått sin väg då jag inte fanns där på stationen vid utsatt tid, ja han hade givetvis väntat både 5 och 10 min men därefter bestämt sig för att det kommer nog ingen kusin från Småland på besök - resonerade jag.

Nåväl, jag sitter, jag står och jag går omkring inne i stationsbyggnaden, går ut för att få lite frisk norsk luft i lungorna, men luften i Oslo var allt annat än frisk. Timmarna går, massor av människor passerar revy men ingen kusin i sikte.
Jag har under väntetiden ringt min kusin åtskilliga ggr, men detta förgäves, kusinen är puts väck.
Under väntetiden blir jag åtskillga gånger uppvaktad av två unga mörkhyade horor som av vad jag kan bedömma har sitt ursprung i Indien eller i något av länderna i den regionen av Asien. Hororna är utmanande klädda och deras uppträdande matchar deras klädsel - deras hallick står en bit bort och övervakar dem.
Vad jag kan se så är det inte någon som nappar på horornas förslag om könsumgänge på Centralstationens toalett.

FUNDERINGAR
Klockan har börjat närma sig bortåt midnatt, jag har insett att min kusin inte kommer att dyka upp varför jag har börjat fundera på hur jag ska tillbringa natten. Hotell är uteslutet då sådant boende i Norge är hutlöst dyrt, sova på stationen är inte så tilltalande och stationen kommer säkert att stängas och tömas på folk när sista tåget har avgått.
Avgångstiderna för nattågen till Göteborg och Stockholm visas på en stor skärm, jag har allvarligt börjat fundera på om jag istället för att stanna kvar i Oslo ska ta nattåget till Stockholm, på så sätt så hade jag ju någonstans att vara under natten.
Att stanna kvar i Oslo känns inte så angeläget då kusinen tydligen helt plötsligt drabbats av ytterst svår ånger inför min ankomst - ja, man är ju släktens svarta får så vad annat att förvänta sig.
Synd bara att jobbsökandet på plats inte skulle bli av, jag hade tänkt att efter tre fyra dagar i Oslo åka vidare till Stavanger där de flesta företag i oljebranchen då var stationerade.

NATTÅGET TILL STOCKHOLM - KOMPOSITÖREN - KÅTA NORSKOR
Jag tittar en sista gång efter kusinen och kan med en viss bitterhet konstatera att han inte dök upp som utlovat, jag svär några ramsor över faensskapet.
Snart sitter jag på nattåget till Stockholm och överraskande nog så är det i stort sett fullsatt, jag tycker att det är märkligt att så många väljer att åka till Stockholm mitt i natten.
Mitt emot mig sitter en man som ser ut att vara i min egen ålder, han är svensk, vi börjar småprata. Jag berättar min historia om Osloresan, den bedräglige kusinen, den otrevliga men söta tullkvinnan och hororna på Oslo Centralstation, han skrattar gott åt dessa mina äventyr. Själv berättar han att han arbetar några dagar i veckan som kompositör av exprimintell musik på en musikinstutition i Oslo. De övriga arbetsdagarna är han musiklärare på sin hemorts skola i Sverige, han trivs utmärkt bra med att ha flera arbetsplatser även om det offtast blir sena hemresor till bostadsorten i Sverige. Men det är det värt att komma hem sent tycker han då flickorna i Sverige saknar det som flickorna i Oslo och Norge har - ja, ock vad kan det vara som flickorna i Sverige saknar då, undrar jag - lusten, svarar han, norskorna är helt galet kåta på utlänningar, även så om man kommer från grannlandet Sverige.

Dr JÄKEL å Mr HYDE - MILITÄR LJUDTEKNIK
Kompositören frågar om jag har lust att lyssna på lite musik ur hans medhavda bandspelare en bärbar med hörlurar av typ SONY Walkman. Till och börja med hör jag inte något alls men så börjar det avlägset höras något ljud men det låter inte som musik brukar göra, jag kan inte finna någon rythm eller melodi i det som hörs utan det är mera div osamanhängande ljud som blandats. Jag säger, du får inte ta illa upp, inte låter det som musik det här utan mera som att olika ljud slumpvis har blandats i en tombola, jag lämnar över hörlurarna. Han tittat roat på mig medan han verkar snabbspola bandet, leende lämnar han åter över hörlurarna och säger, lyssna på det här. Jag annar att det är något djäkelskap på gång men tar ändå på mig hörlurarna, det enda jag hör är något som liknar en bandkasetts skavande ljud - helt plötsligt, känns det som att jag fått ett slag i huvudet och för upp händerna reflexmässigt mot huvudet. Nej, det var inte mannen som slog mig i huvudet utan ett ljud som fick mig att uppleva det som att jag fick ett slag i huvudet. Mannen skrattar nu hejdlöst åt min reaktion, jag vet inte om jag ska bli förbannad eller skratta åt upplevelsen, jag väljer det senare alternativet.
Mannen förklarar medan han torkar skrattårarna ur sina ögon att man med ljud kan få människor som djur att uppleva och reagera på ljud som om de verkligen var uttsatta för som i mitt fall ett slag i huvudet.
Han berättar att tekniken utvecklats för militären i USA och att tekniken även finns i Sovjet - och också här på tåget mellan Oslo och Stockholm fyller jag i.
Jo, det är en förenklad version som jag som exprimentell musiker och ljudtekniker har tagit fram för att skoja med bekanta och personer som inte tar mina kompositioner på allvar säger han gravallvarlig för att sekunden efter åter igen börja skratta hjärtligt.
Efter några timmars resa stiger Dr Jäkel och Mr Hayde kompositören av tåget, var minns jag inte. Han ber åter igen om ursäkt för ljudslaget och önskar mig en forsatt god resa och många nya äventyr.

FRAMME I STOCKHOLM - VANDRINGAR
Någon gång på morgonkvisten är jag framme i Stockholm som möter med en solig och varm morgon , kanske är klockan 07:30 eller något sådant. På Centralstationen finns det färdigbredda mackor och dricka att köpa av typ korvgubbar så frukosten är snabbt avklarad.
Efter frukosten går jag bort mot S-holms Stadshus och därefter längs med Klara Sjö där det ligger åtskilligt med båtar förtöjda, det är mest träbåtar typ "Petterson" och träsnipor men här och var skär glasfiberbåtarna djupa jack i mahogny, ek och furusymfonyn. Ur en av petterssonbåtarna kommer det upp två ganska så sjaskiga gubbar, de ser verkligen luggslitna ut men verkar ändå vara på hyffsat gott humör. De frågar vad jag är för en då de aldrig tidigare sett mig i granskapet, de bjuder mig ombord till frukost på öl och rå falukorv, jag tackar artigt nej. Förmodligen var det två uteliggare som övernattat i pettersonaren. Jag vandrar en sväng in i bostadskvarteren på Kungsholmen, ståtliga hus minnsan - tänker, märkligt att man förr i tiden hade råd att bygga så gedigna och oftast rikligt utsmyckade hus då man i dagens rika Sverige bara anser sig ha råd att bygga rena skräpbostäderna fulla med mögel och annat som kan hänföras till byggfusk. Jag forsätter min morgonvandring via en av broarna som går över Klara Sjö, jag hamnar så vid Sabatsbergs Sjukhus.

Solen har nu börjat värma ordentligt och jag känner av att jag inte duschat på mer än ett dygn varför jag börjar se mig om efter ett badhus eller åtminstånde en frisörsalong som kan tvätta mitt fettstripiga hår, men hur jag än letar hittar jag varken bu eller bä vad det gäller möjligheter för männsklig rengörning.
Klockan har passerat 10:00 snåret och jag har på min vandring i de centrala delarna av Stockholm hunnit ner mot Sergels Torg Förmiddagstrafiken är intensiv och hetsig vilket får en landsortsbo att undra över hur de som arbetar och bor här står ut med detta inferno.
Jag har under senare delen av vandringen frågat efter badhus eller frisörsalonger men fått nekande svar, förutom en kille som föreslog att jag kunnde gå ner till Norr Mälarstrand och ta mig ett dopp vid Råblandshovsparken där det finns möjligheter till bad i Mälaren.

FRISÖRSALONGEN - PUNKARE FÖR EN DAG
När jag så kommer ner till NK-huset ser jag skylten jag i flera timmar letat efter "FRISÖRSALONG", salongen är belägen i källarplanet av NK-huset.
Jag kliver in, haffar första bästa eller sämsta frisör, det är en kvinna i 20-års åldern - du, kan du tvätta mitt hår - vadå, tvätta håret, nej det går inte att bara tvätta håret, jag måste få göra något med håret också säger donnan som är moderiktigt staylad, ja, en riktig läckerbit. Vad då göra med håret, jag klippte det för två dagar sedan, så det är uteslutet - ja, då kan jag inte hjälpa dig säger läckerbiten. Vad är det du måste göra, räcker det med ett klipp i nacken så har du ju fått gjort något. Ok då, piper gosingen på Stockholmska. (Måste säga att kvinnor som har stocholmsdialekt framstår som sexigare av bara den anledningen.)
Hon börjar med hårtvätten varvid jag passar på att tvätta ansikte, hals och öron, dock under hennes milda protester. Jag förklarar att jag inte har duschat sedan i går efternatt varför jag måste ta tillfället att åtminstånde tvätta det som är synligt - finss, fniss kommer det från frisörskan.

Under tiden som gosingen gör det hon måste få "göra" så har jag ingen aning om vad hon gör med mitt hår då det inte fanns någon spegel framför stolen som bruklig är.
Efter ca 20 min låter det: sådär, nu är du klar - jaha, kan man få se hur det ser ut då, har du någon spegel tillhands, hon hämtar en liten handhållen spegel. Men vad fan (jag ser något jag inte riktigt känner igen) håret står rakt upp som på en punkare, hon den lilla gos... har haft i en massa gel som det komer att ta dagar att bli av med. Men vad har du gjort, du skulle ju bara klippa lite i nacken - jag vet, men det kan jag inte och får inte, jag är bara elev/praktikant här säger det lilla livet och ler sitt ljuvaste leende varvid hon säger, jag tycker du blev jättefin. Ja, vad gör man, gjort är gjort och gjort går ju inte att göra ogjort, så jag betalar knotande de begärda 200 för omvandlingen från bondlurk till stockholmsspunkare.

FIKTIVT KÄNDISSKAP
När jag går ut från Frisörsalongen i NK-huset så är det med en klump i magen. Funderar över om jag ska köpa mig en keps för att dölja eländet till hårfrisyr, men det är väl så mycket gel i håret att kepsen kommer att ligga högt ovanpå, vilket skulle bli ytterligare komik.
När jag kommer ut på trottoaren framför NK så börjar en dag som jag aldrig tidigare eller senare varit med om, i stort sett alla jag möter ler, smilar och nickar som det var någon som de kännde igen, somliga vänder sig om efter att de passerat mig och det med leendet i behåll. Jag känner mig till slut som en kändis som alla känner igen. Klumpen i magen försvinner efter ett tag och fram mot kvällen har håret börjat vika ner sig och efter en långdusch så är det mesta av gelen borta.

Nästa dag är som vanligt, ingen ler eller smilar - ja, det var nästan så man saknade det fiktiva kändislivet.

tisdag 8 september 2009

Fungerande konkurrens

Med gamla bilar är som med gamla människor man måste då och då byta ut en och annan del, nu blev det helt plötsligt behov av ett nytt avgassystem (halvsats) till min 22 år gamla Volvo 740.
Jag gjorde en liten priskoll hos tre av de företag som här i Mönsterås säljer bilreservdelar, hos Moppes kostade en halvsats 1505 sek, hos Bildelsbutiken 1400 sek, hos Singnalen 1295 sek, - alltså 200 spänn att spara.

Avgassystemet ska ju monteras och då finns ju möjligheten att montera det själv vilket innebär för min del att jag ska hyra hall med lyft på OK, minsta möjliga hyrtid en halvtimme vilket borde räcka men med erfarenhet av tidigare avgassystembyten så räknar jag med en timmes hyrtid, säg 150 sek.

Jag frågade på två av de mindre bilverkstäderna här i byn.
Den mindre verkstaden av de två ville ha 600 sek då han beräknade tidsåtgången till ca en timme, jag tyckte det var att ta i 100% för mycket, går det att skörta upp så går det verkar vara den verkstadens slogan. En välutrustad verkstad med lyft och bra verktyg borde kunna göra ett sådant jobb på en kvart.

Verkstad nr 2, en något större verkstad sa sig kunna göra bytet på en halvtimme och ville ha 300 sek för samma arbetsinsats. Jag lät den något större verkstaden göra jobbet och sparade på det 300 sek.
Totalt sparade jag utan större ansträngning 500 sek på att göra förfrågningar som i tid kostade mig ca en halvtimme.

Jag kan bara konstatera att priskonkurrensen inom bilreservdelar och bilrepverkstäder fungerar, dock annade jag inte att det skulle skilja så mycket som 100% i arbetskostnad mellan de två verkstäderna.
Den mindre bilverkstadens ägare är kanske inte helt seriös utan agerar mer i gamla tiders hästskojaranda.

måndag 7 september 2009

Den koleldade färjan



Hittade en bild på den koleldade färjan som under något år på 1960-talet trafikerade Oknö - Borgholm.
Bilden tagen vid färjeläget på Oknö.

söndag 6 september 2009

Två unga golfares skalper tagna



Igår lördag den 5/9 spelade jag 18 hål på min hemmabana Saxnäs GK, de första 9-hålen spelade jag ensam och fick ihop 44 slag. Efter mig hade jag en tvåboll beståendes av två grabbar i 20-årsåldern. Jag kollade bakåt då och då för att se hur långa utslag de presterade och det var som det brukar vara med grabbar i den åldern, de slår långt men oftsat snett och så var det också i denna tvåbollen.

Mina egna utslag denna dag var inte vad det gäller längd något att skryta över då de låg på ca 180 m, däremot slog jag denna dag spikrakt och fick bollen åt det håll jag ville, likaså fungerade mina fairwayslag med trä 5:an och hybriden klockrent, ja till och med ett och annat fade och drawslag blev till.
Nu är det ju sällan så att alla slag samtidigt fungerar klockrent under en rond, denna dag var det chipslagen som inte ville sig riktigt. Puttningen funkade hyfsat bra, jag satte den ena långputten efter den andra vilket gjorde att den dåliga chipningen blev kompenserad.

Efter rast där ägg, korvmacka och citronte intogs på restaurangen så var det dags för de sista nio hålen. Tvåbollen med grabbarna hade kommit in för 5 minutersrast varvid jag frågade om de ville gå med i min boll, jo visst, det gjorde de gärna.
Grabbarna såg säkert ett lämpligt offer framför sig, en gammal fet gubbe som sakta haltade sig fram över fairways kunnde ju vara roligt att spöa.

Jag ska inte annat säga än att grabbarna var trevliga och språksamma men jag kunnde se spjuverglimten i ögat inför den stundande avrättningen av gamgubben som lätt kunnat vara både morfar och farfar till dessa grabbar.
Nåväl, 10:de hålet spelar vi alla tre på par, 11:te på bogey, 12:te är jag ensam om att göra par, de andra två bogey och dubbelbogey, 13:de gör jag par, de andra två trippelbogey, 14:de gör jag dubbelbogey, den ene av grabbarna gör par, den andra har gett upp och streckar hålet, 15:de gör jag bogey, de andra trippelb, 16:de gör jag par, de andra bogey, 17:de gör jag bogey, de andra tripplar igen, 18:de gör jag bogey, de andra streckar hålet.

Jag får ihop 41 slag på desa sista 9 hål vilket ger 22 poäng då slopen ger mig 19 slag på mitt hcp 16,8.
Eftersom golfreglerna klart anger att man ska sänka sig även på 9-hålsrundor om man har ett hcp högre än 10,5 så kräver grabbarna att jag ska sänka mig.
Vid 9-håls rundor gör man så att man plusar ihop den poäng man fått på de nio man spelat med markör med 18 poäng för de nio hål man gått utan markör eller inte spelat, min totala poängskörd blir då 40 poäng.
Höjningen blir på de poäng man har utöver 37 poäng, alltså 40 minus 37 = 3, sedan multiplicerar man 3 med 0,4 = 1,2 (multippel 0,4 från hcp 18,5 och lägre) och får 1,2 som blir min sänkning, det ger mig ett hcp på 15,6 och 18 slag på slopen gällande saxnäsbanan.

Grabbarna är lite slokörade efter den utsjåpning de fått utstå av en gammal gubbe men de tar ändå artigt i hand och tackar för rundan.
När grabbarna far iväg ifrån Saxnäs rivstartar de sin bil, då det är grus på parkeringsplatsen sprutar det småsten/grus och man hör hur det klingar i plåten på bilarna - troligtvis var rivstarten med grussprut en yttring av missnöje över att bli totalt utslagna av en som nästan behöver rullator - jag hade dock inte min bil parkerad i grussprutområdet så deras hämd drabbade andra golfare och bilägare.

onsdag 2 september 2009

Båtdynetjyvarna

När jag ändå håller på med att minnas tjyverier här på Hagagatan 4A så måste jag berätta om när mina båtdynor plötsligt försvann en natt, detta hände runt mitten av 1990-talet.
I lägenheten mitt emot flyttade det in en Bosnisk familj bestående av två vuxna och två barn, de hade väl bott där i ca två veckor när jag en natt vaknar vid 02-tiden av att det är åtskilligt med spring i trapphuset. Det låter som att det är massor med folk på väg upp till den nyligen inflyttade Bosniska familjen.
Jag tänker, det är väl släktingar eller kompisar till familjen som är på besök om än att det är fan så sent för sådant. Jag kan dock inte höra något prat eller tjo och stim som det kan bli när det är fest på gång, tyckte det var egendomligt varför det grydde en tanke om att allt inte stod riktigt rätt till.

Jag sommnar dock snart ingen då trappspringet är över på ca 10 - 15 min, när jag vaknar upp på morgonen så minns jag att det varit en del oväsen i trapphuset under natten. Med anledning av den under natten fattade misstanken om att något inte stod rätt till med anledning av trapphusspringet går jag ner i källaren för att kolla förråden, låsen ser hela ut och likaså dörrarna. Jag öppnar det förråd där jag har lagt in mina båtdynor och ser till min fasa att de är väck, båtdynor för ca 40000 är stulna - fan, det måste ha varit utav den anledningen det var sådant spring i trapphuset i natt.

(Förrådet var försett med patentlås varvid hyresgästerna i trappuppgången hade möjlighet att ta sig in i förrådet, dock var det så och allmänt känt av övriga hyresgäster att förrådet enbart disponerades av mig och mina prylar, detta med MB tillstånd.
Så även om nu den bosniske grannens nyckel passade i låset så hade han ingen anledning att snoka där då han inte hade några egna prylar förvarade i detta förråd och som sagt ingen annan än jag hade rätt till att använda förrådet
)

Med en gång så faller misstanken på att det är min bosniske granne som stulit dynorna. Jag går direkt upp från källaren till grannen och ringer på, en äckligt flinande mansperson öppnar och undrar vad jag vill. Vid dörröppnandet hinner jag se en skymt av mina dynor liggandes inne i det bortesta sovrummet, manens fru stänger skyndsamt sovrumsdörren.

Du, i natt har någon stulit mina båtdynor som jag förvarar i ett förråd nere i källaren - har du stulit dem frågar jag. Nej, nej, jag inte har stulit dem, säger det flinande äc... - hej då, säger äc... och försöker stänga dörren. Då jag sett en skymt av dynorna i sovrummet så tar jag tag i dörren, öppnar den, stiger in i lägenheten och går bort mot sovrummet. Jag öppnar sovrumsdörren och visst, där inne finns mina dynor som nu tjänstegör som lekplats för parets barn. Grabbben har en trehjulig cykel som han för glatta livet trampar runt med över mina dynor, dynorna har det året fått ny klädsel i ljusblått marintåligt manchestertyg, kostnad ca 10000sek.

-- Vad in i helvete gör mina båtdynor i din lägenhet frågar jag det flinande äc..., varför har du stulit dem!
-- Jag har stulit dem inte, jag har lånat bara dem, barnenen mjukt ha måste leka i, jag tillbaka lämna dem tänkte senare, säger det flinande äc... .
-- Jag säger: så du går in i ett förråd som inte tillhör dig och tar vad som passar dig, det är möjligt att man gör så i Bosnien men här i Sverige frågar man om man får låna prylar man ser och som man inte äger.
-- Du, nu ringer jag polisen, säger jag.
-- Nej, nej, inte polisen ringa, nej, nej, jag betala, jag pengar har, skriker det nu icke flinande äc... .

Jag går in i sovrummet och börjar syna mina dynor, jag kan inte se några skador varför jag säger: du får 30 min på dig att stoppa ner dynorna i de påsar som de låg i och så ska du bära ner dem till mitt förråd - om du inte fixar det så ringer jag polisen!
-- Ja, ja, jag det fixa.

Jag ställer mig nere vid förrådet för att se till att alla dynor kommer ner och är ordentligt förpackade när de läggs tillbaka och efter 30 min så är de på plats.

Efterspel: jag tar kontakt med de övriga grannarna i huset och informerar dem om att det finns en tjyv bosatt i huset varför de bör kontrollera sina förråd.
En av grannarna, en då politiskt verksam socialdemokrat(numera död), lärare och under någon period rektor på Parkskolan blir förbannad när jag berättar om vad som hänt och att det är den nye grannen från bosnien som är skylldig - ja, vem blev han förbannad på - jo på mig!
Han sossejävlen blev högröd i ansiktet av ilska när han får höra att jag gått in i den bosniska familjens lägenhet för att ta tillbaka mina ägodelar, han sossejävlen argumenterar på samma sätt som den som snott dynorna, dessutom menar sossejävlen på att vi svenskar får anpassa oss till andra seder och bruk (kulturyttringar)när vi får grannar från andra länder.

Ja, fy fan för sossejävlar och alla andra som resonerar på liknande vis!

P.S. Kan tillägga att den bosniske tjyven senare blev dömd till fängelse och böter för andra brott han begått här i Mönsterås.





tisdag 1 september 2009

Potatistjuven

När jag tänker efter så har det faktiskt hänt vid några tillfällen tidigare att tjyvar varit i farten här på Hagagatan 4a, en av dem var "potatistjyven", en kvinna, akademiker och lärare på Parkskolan, bosatt på denna adressen.

Morsan hade varit och handlat två 5kg-påsar potatis på ICA Algots, hon brukar ställa dem nere i förrådet i källaren då hon tycker det blir för tungt att bära upp dem till tredje våningen. Vid detta tillfälle hade hon inte med sig nycklarna ner till förrådet varför hon satte potatispåsarna utanför dörren till det förråd som tillhör lägenheten.
För att komma in till utrymmet vid förrådsdörren måste man förutom entredörren passera ytterligare två dörrar varför morsan tyckte att där stod potatisen säkert i väntan på att sättas in i förrådet.
När så morsan kommer ner till förrådet så fattas en potatispåse, hon börjar fundera över om hon möjligtvis har blivit så gammal och gaggig att hon glömt att hon bara köpt en potatispåse, inköpskvittot ger henne dock rätt i att det var två potatispåsar hon köpt.

Inte för att morsan gjorde någon stor affär av att blivit av med 5kg potatis, men nog tyckte hon det var underligt att någon behövde sno potatis, för så fattig var nog ingen som bodde i detta huset.
Jag tyckte dock att det borde utredas vem potatistjyven var - ja, det var ju inte så svårt att förstå, vem det var. Förutom bostadsbolagets anställda och morsan så var det bara en person till som hade nyckel in till förmaket till de två förråd som fanns där innanför - det var en av grannarna i trappuppgången.

Morsan tyckte, att om någon ville göra sig till tjyv för 5kg potatis så var det nog synd om den personen, förmodligen sjuk, så hon tyckte det kunnde vara utan något utredande.
Jag tyckte dock att det skulle vara jäv... kul att knäppa den högfärdiga och snorkiga lärarinnan på näsan - jag designade en efterlystaffisch med största möjliga text där jag sökte potatistjyven, det framgick tydligt och klart att tjyven med all säkerhet var boende i trappuppgång 4A på Hagagatan - affischen satte jag upp på entredörrens glasruta i ögonhöjd.

Efter några timmar ringer det på dörren, jag tittar ut genom dörrögat och ser att det är den person som har sitt förråd brevid morsans. Jag öppnar och hinner inte säga något förrän lärarinnan upprepade ggr ängsligt bedyrar att hon inte är någon potatistjyv - jag, mennar dock på att om man tar något som man inte äger om så bara 5kg potatis så är man en tjyv.
--- Nej, nej säger lärarinnan, jag trodde att det var jag som köpt potatisen men glömt bort att sätta in dem i förrådet, förklar hon.
--- Men inte är du väl så glömsk att du glömer bort om du handlat potatis eller något annat, dessutom skulle du då också ha satt dina potatispåsar utanför morsans förrådsdörr och inte framför din egna förrådsdörr, varför satte du inte in den andra kvarlämnade påsen i ditt förråd - nja, det låter inte trovärdigt säger jag.

Lärarinnan är nu helt knäckt och säger att det inte är det minsta trevligt att bli kallad tjyv, hon undrar: hur löser vi det här!
Jag säger, eftersom du kom upp och erkännde att det var du som var potatistjyven så blir den enda efterräkningen den att du får gå ner till Algots och köpa 5kg potatis och sedan sätta påsen utanför morsans förrådsdörr.
Jaha, då gör jag väl det då säger hon motvilligt, hon ber om ursäkt för det innträffade.

När jag senare efter denna händelse då och då träffade på lärarinnan i trapphuset så visade hon upp sin gamla vanliga högfärdiga, snorkiga och överlägsna attityd, men jag kunnde se i hennes ögon att hon kännde sig obekväm - det glade mig då och gör så än.