Alla som är intresserade av motorsport har säkert någon gång hört talas om detta det mest omtalade och högst skattade av alla motorcykel-race, alla kategorier. ISLE OF MAN TT har körts 105 ggr under lika många år, loppet har således varit i mc-världens fokus under lång tid. Mc-racet körs på landsväg(typ lantlig, smal, kurvig, backig och fylld av fatala farligheter) på en 60 km lång slinga, detta genom städer och byar, upp i bergen där vädret är skiftande och det i farter som är helt galna, 350 kmh +. De som kvalificerar sig till denna tävling är vår tids "gladiatorer", förarna är helt och fullt införstådda med att det är med livet som insats man deltar, minsta misstag kan vara det sista dito man gör. Farterna är extremt höga, 350 kmh + har uppmätts - snitthastighetsrekordet är i det allra närmaste på 220 kmh och hålls av John McGuinness, rekordet satt 2015.
ISLE OF MAN har under sina 105 år krävt ett stort antal förares liv, 244 fram till 2020.
Ja, vad har jag då själv för koppling till Mc-motorsport, egentligen ingen alls vad det gäller tävlande. Jag har dock åkt Mc i ca 15 år(1980 - 1995) och under den tiden ägt sex motorcyklar, alla av märket YAMAHA. Motorstorleken har varierat, allt från 250 cc till 900 cc. Den roligaste hojen att köra av de jag har ägt var utan tvekan min tvåtakts landsvägsracer YAMAHA RD 350, effekt 60 Hk - motoreffekten(60 Hk) kan tyckas vara blygsam om man jämför med dagens motorcyklar - men ändå, YAMAHA RD 350 skulle jag ha velat haft kvar!
Skönast att åka på var min YAMAHA XJ 900 STRIDER, 97 Hk, kardandriv, en sk Sporttourer, den kunde man åka 30 mil på utan att bli det minsta trött eller besväras av div ont här och där.
Under mina 15 år som mc-förare råkade jag ut för en enda krasch(1982), en singelolycka några km söder om Hjorted, en framhjulspunktering (orsakad av en kopparspik, typ träbåts dito) i 90 - 100 kmh. Inga allvarligare skador blev följden av den vurpan, jag hade turen att hamna mitt på vägen, dock fastnade mina ben under hojen(stort tack till mina motocrossstövlar och skinnstället) så jag kasade med den i ca 40 m. Jag blev dock rejält mörbultad samt kunde inte lyfta min vä-arm över axelhöjd under några år. Jag hade också tur som just då inte mötte någon bil, däremot fans det en bil med bröllopsjäktade passagerare alldeles bakom mig, de fick stopp på sin bil några meter från mig.
Jag fick hjälp av personerna i den bakomvarande bilen med att komma loss från MC:n, det läckte bensin så det var av nöden att snabbt komma undan från en ev brand, explosion. Minns att jag vid konstaterandet av att jag skulle krascha("The Moment of Truh") sa/skrek högt "fan att detta skulle hända". Ok, man blir lite chockad av en dylik upplevelse. Dock kunde jag sakta, sakta, köra MC:n till en Mc-verkstad i O-hamn, detta efter att ha fått hjälp av en i närheten boende mekaniker att hjälpligt fixa till MC:n så att den blev någorlunda körbar, bla med att få på framdäcket på fälgen igen samt med däckfix på burk få luft i däcket. Efter den erfarenheten var jag extremt noga med att syna däcken före, efter och under färd, stannade ofta för koll då minnet av hur det kändes i Mc:n vid olyckstillfället fanns kvar, ja, det satt i ryggmärgen som man säger.
Det finns massor av videos på YOUTUBE som visar detta det "GALNASTE AV MC-RACE".
Jag rekommenderar videon/långfilmen "TT:Closer to the Edge" som handlar om GUY MARTIN och några andra kända Isle of Man TT-förare. Man får i den här långfilmen(1:39) en nära inblick i hur en dylik "GLADIATOR" tänker och lever(filmen har tidigare visats i SVT). Guy M är väl medveten om att han under tävlandet balanserar på en ytterst skör och smal livstråd - G M har kraschat våldsamt i ca 270 kmh, han klarade sig märkligt nog nästan helskinnad från allvarligare skador.
OBS! Länk till långfilmen TT:Closer to the Edge - https://www.youtube.com/watch?v=ihH5uDUaqRE
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar