Vad är en kompis, en vän - tja, vad innebörden av det substantivet innebär är enligt min erfarenhet starkt varierande från person till person. En del använder det sk kompisskapet när det passar just dem och då oftast efter att personen har hamnat i en ogynnsam position socialt, ekonomiskt mm. För andra är kompisskapet typ nästan som en ed man har svurit, att en kompis är någon man inte jävlas med, någon man har respekt för i alla lägen som kan uppstå i livet.
Kompis 1: Det här är en person som jag umgicks med ganska så regelbundet under 1970 och 80-talen, jag hade alltid någon kontakt med honom under de flesta av årets alla veckor. Våra gemensamma intressen kretsade kring båtar, fiske, diskutera politik, kommentera div lokala företeelser som, exv hans grannars nyinköp, de tre senare punkterna oftast i samband med alkoholintag vilket vid några tillfällen orsakade att jag föll i onåd hos frun(hans). För att kompensera för mina besök(alltid på inbjudan) hemma hos kompisen eller då och då hos hans bror så bjöd jag vid flera tillfällen ut kompisen, hans bror med fruar på restaurang i Kalmar, på Öland, så även hemma hos mig. I efterhand, ca 35-40 år senare vid en plötsligt påkommen direktkontakt med den förre kompisen fick jag veta att jag var en snål jävel som aldrig "bjöd tillbaka". Men vad då, "aldrig bjöd tillbaka" - kan inte minnas att jag blev bjuden på något annat än knappt ätbara, torra, stenhårda och smaklösa vetebullar(troligtvis misslyckade sk bjudbullar), förmodligen var de bakade på hälsovådligt billigt margarin och till det bjöds det på snålbönekaffe. Kan säga att det var inte så ofta som jag åt något av det som det bjöds på, detta beroende på den usla kvaliteten.
Vid besök i kompishemmet blev jag nästan alltid ombedd att ha med mig något att dricka då kompisen var rätt så törstig, utrymmet för kompisen att köpa systemvaror var ytterst begränsad då frun kontrollerade ekonomin till 100%. Ibland hade jag med mig godis till barnen, "Nutella" stod högt i kurs. Förutom det i stycket ovan framförda fick kompisen även följa med mig på många torspilketurer runt om i Kalmar Sund och någon/några ggr upp till Misterhults skärgård, Blå Jungfrun, Borgholm, Sandvik, Wållö, Dämmans Fyr, Sandön mfl andra båtutflykter där även hans familj och andra närbesläktade till honom fick följa med, detta utan något utställt krav på att han skulle betala för bränsle till båt och ev biltransport.
Episod 1: NAMNFÖRFALSKNINGEN! Kompisen med familj köpte en "nästan" färdigbyggd mindre villa, en villa där det återstod en hel del av lättare arbeten att utföra för att villan skulle bli bebolig och godkänd. Jag blev ombedd av kompisen att med min namnunderskrift intyga att borgenärernas namnteckningar var äkta, OK då! När jag så infinner mig på utsatt tid för dokumentunderteckning så får jag veta att mitt namn redan finns på plats på köpedokumentet, "VAD FÖR NÅGOT"! Det visar sig att det är kompisens Socialdemokratiske bror som tagit sig friheten att förfalska mitt namn - han var dessutom en av borgenärerna. Det blir en hel del palaver, jag blir dock övertalad till att godkänna kompisens brors kriminella tilltag - men ok, jag ville inte omintetgöra kompisens köp av villan så jag lät det hela vara om än att jag starkt kände för att polisanmäla namnförfalskarsossen.
Offtopic: Jag fick själv vid ett tidigare tillfälle ett erbjudande om att köpa villan till ett mycket förmånligt pris, detta då jag kände villabyggaren/personen sedan tidigare och kom bra överens med honom på den dåvarande arbetsplatsen. Jag avstod från köp till förmån för kompisen och hans familj. Jag ordnade även så med en lastbil över en heldag vid kompisens flytt från lägenheten till villan. Jag kan inte tycka annat än att jag var en hygglig kompis, absolut inte någon "snål jävel" på något vis.
Episod 2: KRÄVDE PENGAR! Vid de många torskpilketurer som vi gjorde i min båt runt om i Kalmar Sund så begärde jag aldrig att han skulle betala för bränsle till båt och bil, man kan förstås tycka att om det blir många fisketurer så borde man självmant bidra med bränslepengar, men nej. Kompisen var till och med så fräck att han vid ett torskpilke tillfälle(utanför Sandvik på Öland) begärde/krävde att få hälften av den summa pengar(300 sek) jag fick i ersättning av en skeppare på en plötsligt uppdykande segelbåt, skepparen med besättning befann sig i trängande behov av dieselbränsle, - jag lät den okände skepparen få tillgång till mitt medhavda reservbränsle, ca 20 l diesel. Jag frågade kompisen efteråt när seglaren hade fortsatt sin resa mot Borgholm: när betalade du för hälften av mitt reservbränsle eller för den delen något bränsle till min båt överhuvudtaget - nej, det blev naturligtvis inga pengar till kompisen. Jag blev fundersam över kompisens beteende, men tänkte att stackaren som var hårt hållen ekonomiskt av frun försökte få tillgång till lite mer fickpengar, om än på bekostnad av mig.
Episod 3: KROSSAT SKYLTFÖNSTER! Den tredje situationen som framkallar ett starkare tvivel ang hederligheten hos "kompisen" uppstår när jag och personen ifråga har deltagit i en större föreningsfest ute på Oknö. Jag blir dagen efter festen anklagad av "kompisen" för att ha krossat ett skyltfönster i det som tidigare var sommarbutiken "Öknöboden". Krossandet av skylfönstret måste ha skett under tiden när den här personen var rejält berusad och var i fyllesovande tillstånd, han blev sittandes på typ en parkbänk utanför sommarbutiken. Jag hade lämnat av honom där på bänken, det var en i mitt tycke en lämplig plats i väntan på att hans fru skulle komma och hämta honom. Jag själv rodde ut med jollen till min båt som låg på boj utanför båtklubben. Det var inga som helst svårigheter att ta sig ombord via stegen i aktern trots att jag var a-påverkad, jag körde igång värmaren, kojade mig, och sov fram till sen förmiddag. Väl hemkommen runt middagstid så blir jag straxt därefter tfn-kontaktad av "kompisen" som är på ett riktigt dåligt dagen-efter-fylle-humör, han vrålar anklagande "varför krossade du skyltfönstret på Oknöboden", jag svarar: "vad då, jag har inte krossat något skyltfönster, jag rodde ju ut till båten och övernattade där, sov fram till ca elvatiden". Hörde att hans fru muttrade i bakgrunden, hon lät rejält förbannad, hon sa något i stil med: "vilken taskig kompis du har, så fegt gjort" - jag svarar: nu får du skärpa dig, av vilken anledning skulle jag ha krossat skyltfönstret? Han blir tyst ett tag, men säger "det måste ha varit du", jag svarar: "lägg av nu, inte skulle jag sätta en "kompis" i en sådan situation - säger vidare: "det måste vara någon av dina ovänner som passerat och tagit chansen att ge igen". Allt eftersom tiden går blir jag mer och mer övertygad om att det var han själv som i fylleilska över att ha fått vänta på frun för hemtransport var den som krossat skyltfönstret. Han hade gjort liknande saker förut, utfört mindre jävelskap och sedan anklagat andra, en fulfegis mao.
Kompis 1: Episod 4: HÄMNDFÖRSÖK MED STARKÖL! Några år efter att "kompisen" anklagat mig för fönsterkrossandet på Oknö kom hans riktigt fula försök till hämnd(som tidigare framfört, det var inte jag som krossade fönstret) som hade kunnat renderat mig indraget körkort, säkert också ett fängelsestraff på några månader. Detta scenario kunde ha blivit verklighet genom att kompisen under en bilfärd tur å retur M-ås - T-nabben det årets midsommardag bjöd mig på en burk starköl, detta medan jag körde bil, jag tackade förstås nej. Ölerbjudandet fortsatte han dock med envist under hela färden, men nej tack från mej. Han kompisen räknade förstås med att jag fortfarande hade alkohol i kroppen efter gårdagens dito intag och att en starköl dagen efter skulle vara nog för att jag skulle kunna bli dömd för rattonykterhet om jag råkade hamna i en nykterhetskontroll.
Det var ju midsommarhelg och stor risk för att polisen hade utökat nykterhetskontrollerna - så var det också, under hemfärden så händer det. Vid Kronbäcks klosterruin blev jag invinkad och uppmanad till att blåsa i alkotestare(ampull), jag gör som jag blir uppmanad till, utan att protestera. Poliserna samlas i grupp och av vad jag kunde förstå så diskuterades testresultatet från min ampullblåsning. En poliskvinna(Trulsson) kom tillbaka för att delge mig resultatet, hon sa: det är grönt! - jag sa, fan också! - var lugn grabben, du kan lugnt åka vidare sa hon och log.
Den sk "kompisen" visade sig vara en direkt motsats till vad en kompis normalt ska vara, han visade sig vara ett skitarsel, en fulfeg fan. Jag har svårt att se av vad anledning han då och då betedde sig som en som ville mig illa då jag alltid var hygglig och i mitt tycke generös mot han och hans familj. Jag umgicks allt mindre med den här personen efter ovan beskrivet fultrick, men ändå, det tog ännu några år tills all kommunikation oss emellan dog ut.
Ja, jag borde förstås långt tidigare avslutat bekantskapen då det då och då framkom tvivel om personens lojalitet och uppträdande som en"juste kompis". Man avvaktar med att agera och allt eftersom tiden går så bleknar händelsen/erna och tvivlet, det glöms bort så pass att det inte påverkar livet i någon större omfattning. Uppbrott i allmänhet innebär för det mesta en i längd varierande eftertidsmöda, även om så bara en kompisrelation. Nu har dylikt som div relationsavslut inte orsakat mig några större själsliga svårigheter, men det infinner sig förstås en känsla av tomhet, efterkommande tuggande självkritik för att jag har varit för hygglig mm.
§
Anledningen till bilfärden tur å retur M-ås-T-nabben på midsommardagens eftermiddag var att jag och kompisen på midsommaraftonen besökte festplatsen i T-nabben, kompisens fru skjutsade oss dit. Där på festplatsen fick jag nästan omedelbart bra kontakt med två flörtiga kvinnor, de var ca 5-10 år äldre än mig själv vid den tidpunkten. Efter några timmars häng med de här båda kvinnorna ville de att jag skulle följa med dem till deras segelbåt för nattvickning. Inte tackar man nej till ett dylikt erbjudande, det att bli ensam kille ombord med två frigjorda kvinnor på en minimal boyta som det är på en 33 fots segelbåt.
MEN FAN, VISST, HELVETE OCKSÅ, vart hade nu min "Kompis" tagit vägen, jag hade helt glömt bort honom i ruset av att jag under kvällen plötsligt haft förmånen att hänga med två fina och obekanta kvinnor. Jag meddelade dem under stor frustration att jag först måste hitta min kompis och kolla att han var i form nog att ta hand om sig själv fram till utlovad hemtransport av frun. Svaret från de två kvinnorna blev blev: "så tråkigt, vi som kunde haft så trevligt"! - jag föreslår dem då: jag kommer till er så snart jag hittat kompisen och han har blivit hemkörd - ja, gör det, kom snart! Jag inledde söket och hittade kompisen rejält berusad i närheten av utgången. Förbannat också, nu var jag tvungen att ta hand om honom tills hans fru behagade dyka upp och det kunde dröja timmar, vilket det också gjorde. Jag drack inte något mer efter att jag hittat k. När hans fru kommer känner jag att den goda formen jag var i tidigare under kvällen har byts mot en begynnande efterdagsreaktion. Jag bestämmer mig för att följa med hem istället, tänker att jag inte kan besöka de två tjejerna och vara avslagen/energilös, illamående, svettig, ja, i behov av uppfräschning. Vaknar framåt middagstid, duschar, äter, räknar på hur mycket jag drack och hur många timmar som gått sedan jag svalde den sista alkoholen. Kommer fram till att jag bör vara i körbart skick efter 15:00. Jag kan inte glömma de båda kvinnorna så jag beslutar mig för att åka till T-nabben för att se om mina nya kvinnobekanta, segeltjejerna, ligger kvar i T-nabben. Inser att den chansen inte är så stor, men även om så, är det nog stor risk för att de inte längre är intresserade då midsommaraftonsnattens nordiska mystik är över för det året. Kompisen ringer, jag berättar om mina planer, han vill följa med - ja, varför då? Svaret har jag redan presenterat under Episod 4: HÄMDFÖRSÖK MED STARKÖL!
Sentenserna av det här ovan upplevda blir att: Fan, att man aldrig lär sig, man ska säga ifrån direkt, inte vela!
Vidare: Man ska ta chansen direkt när den uppenbarar sig, den kommer sällan eller aldrig åter igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar