SOSSESPÅRET: Fysiskt och Psykiskt våld i Mönsterås skolor

Under min skoltid här i Mönsterås 1959 - 1968 förekom både fysiskt och psykiskt våld utövat av lärare och rektor mot elever och ibland även det omvända.
Nu vill jag inte påstå att våldet under åren 1959 - 68 var allmänt förekommande som ett dagligt schemalagt inslag, absolut inte! Däremot fanns det tillgängligt som en möjlighet för lärarna när de ansåg att det behövdes, nu var det ju inte heller så att det var alla lärare som använde sig av sådana metoder.
Om man skulle fråga de elever som gått igenom skolorna här i Mönsterås under den tid jag angivit så är jag övertygad om att de allra flesta ställer sig tvivlande till eller till och med skulle förneka mitt påstående.

Vad som är psykiskt våld och inte kan bara värderas av den som utsätts för det då det psykiska våldet inte är synbart och mätbart på offret på samma sätt som fysiskt våld är - utav denna anledning är också problemet med mobbing på alla samhällsplan i Sverige ett nästan olösligt problem. Denna form av våld är ett mycket effektivt och omtyckt vapen av svenska makthavare och intrigmakare, allt från Socialdemokratiska statsministrar till småpåvar inom statliga och kommunala verksamheter och vidare ner till minsta sketna lilla ordförande och suppleant i en lika liten och sketen båtklubb.

FYSISKT VÅLD: TVÅ FINGRAR OM MITT STRUPHUVUD
Jag börjar min redovisning av fysiskt våld i Parkskolan i det klassrum där man då undervisade i bildskapande tekniker (på den tiden hette kanske ämnet "Teckning") . Klassrummet låg då i den korridor som börjar med musikrummet på höger sida och där efter ett antal kontorsrum för rektor, studierektor och kanslist, längst ner i denna korridor låg bildskaparrummet.
Lärare i bildskapande var Allan Taler en barsk herre med skarpa, giftigt bruna ögon, ett ögonkast från dessa ögon var i regel nog för att tysta de flesta elever.
A Taler var om jag inte minns fel, reservofficer med kaptensgrad, hans militära bakgrund var påtagligt framträdande i hans sätt att vara och föra sig och detta ingav givetvis respekt hos de flesta av eleverna.

En av dessa lektioner för Taler under åttonde läsåret kunde för min del ha slutat riktigt illa. Inledningen av denna lektionen var inte som lektionerna brukade vara med lite småbus och prat. Jag minns att Taler satt frame vid katedren och läste en bok, Taler hade vid lektionens början sagt till om att vi skulle vara tysta och så var det väl också i kanske 5 minuter, men minnet var kort och lusten till prat och bus starkare än skräcken för eventuella bestraffningar. Fram till denna lektion hade Taler aldrig använt sig av fysiskt våld mot någon i denna klass vad jag kan minnas. Helt plötsligt reser sig Taler upp från stolen och kommer snabbt fram till mig, ögonen är nu helt kolsvarta istället för bruna. Han fattar snabbt tag i mitt bakhuvud med sin vänstra hand medans hans högra hands tumme placeras på min haka i vecket mellan mun och hakspets, Taler:s pek och långfinger har samtidigt placerats på varsin sida om nedre delen av mitt struphuvud. Taler klämmer åt kring mitt struphuvud och trycker/drar det uppåt, det gör ordentligt ont och ännu mer ont gör det när jag försöker svälja men det går inte då struphuvudet är fastlåst, jag försöker ta mig loss genom att kasta med huvudet men det sitter fast som i ett skruvstäd. Taler säger något i still med - så här tyst vill jag att du ska vara.
Jag fick i princip omgående panik då sväljreflexrörelserna inte kunde genomföras vilket resulterade i ännu starkare försök till sväljreflex. Resultatet av A Talers fysiska våldsutövning blev två blåmärken efter hans pek och långfinger på struphuvudet samt att jag långt efteråt kände av smärta vid struphuvudet.

Jag berättade för föräldrarna vad som hänt då blåmärkena några dagar senare blev synliga, vad jag minns så togs ingen kontakt med skolan om det inträffade. Fortfarande var det så på 1960-talet att lärare hörde till den kategorin man inte bråkade med om man var vanliga arbetare som mina föräldrar var.
A Taler bad aldrig om ursäkt för sitt tilltag.

REKTOR EKDAL GRABBAR TAG I MIN KALUFS
Denna våldshändelse utspelar sig under en rast i Parkskolans foajé där man hängde av sig kläder och där bokskåpen fanns. Jag jagar eller blir själv jagad av en klasskamrat, minns nu inte exakt vem det var men vi springer runt bokskåpen ganska så våldsamt och detta har rektor Ekdal fått syn på.
Rektor Ekdal var en gråhårig kort satt gubbe som inte var längre än genomsnittet för eleverna på Parkskolan, kanske 165 cm med skorna på, detta gjorde att han inte var så lätt att få syn på där i myllret av elever som bytte böcker, stimmade och stojade.
När jag springandes i bra fart passerar gaveln på ett av bokskåpen rycks jag hastigt tillbaka, det tar nästan tvärstopp, en närmast vansinnig smärta känns i mitt huvud, det gör så ont att tårarna börjar rinna och genom tårarna ser jag rektor Ekdal snett bakom mig, han har grabbat tag i mitt hår och håller i det med ett järngrepp som hårdnar när han vrider näven, jag är nära på att svimma av smärtan. När rektor Ekdal väl släpper sitt grepp följer en del hårtussar med i hans hand, han gnider handflatorna mot varann för att bli av med håret.
Jag får ta emot rejält med bannor medans jag håller mitt huvud mellan händerna för att lindra smärtan, rektor Ekdal tycks inte ta den minsta notis om att jag har rejält ont utan försvinner efter utskällningen bort mot matsalen.
Inte heller detta grova våldsutövande får några som helst konsekvenser för den som utövat våldet.

DEN RÖDHÅRIGE HALTE LÄRAREN
Det var säkert inte lätt att vara ung och nyutexaminerad lärare på högstadiet och speciellt inte om man var halt och var försedd med ett morotsrött hår. Minns att det var flera lärare som avsa sig våran klass då vi var ganska stökiga och retsamma.
Den här läraren minns jag inte namnet på och inte heller ämnet han undervisade i, vi hade honom bara en kort tid så han vikarierade troligtvis. Klassrumet vi var i under hans lektioner var beläget på övre våningen och längst norrut, har för mig att det på Parkskolans övervåningen var labsalar för kemi, fysik, biologi.
Med all säkerhet var den här läraren utsatt för all tänkbar jävelskap som åttondeklassare kan tänkas hitta på och säkert var han frustrerad av det närmast totala ointresse för ämnet som visades från de flesta av oss grabbar. Så en dag tröt tålamodet för denne lärare, lektionen var precis slut och de flesta var på väg ut från klassrummet. Jag blir uppmanad av läraren att stanna kvar, läraren haltar fram till klassrumsdörren där jag stannat, han går direkt till anfall, trycker in mig hårt mot väggen, tar tag i mina kläder med båda händerna och lyfter upp mig från golvet så att vi är ansikte mot ansikte. Hans händer pressar upp mot min haka och in mot min hals - man hänger där som en trasa medans han vrålar ut sin ilska.
Han svär och domderar och kallar mig för värre saker än vad jag som åttondeklassbuse någonsin själv kunnat hitta på.
Det hela avlöper någorlunda väl utan att jag fått det kok stryk läraren sagt sig vilja ge mig, jag är lite öm under hakan och på halsen efter att ha hängt på hans nävar några minuter.
Det sista han skriker efter mig är - jävla rötägg, försvinn!
Och nog försvann jag fort bort från denna hetlevrade vrålande lärare.

Om det psykiska våldet i Mönsterås skolor 1959 - 68 kommer jag skriva om i ett senare inlägg!