Den här händelsen utspelar sig när jag är 10 - 12 år gammal, alltså någon gång åren 1962 - 64 och platsen är på den smala gräsytan utanför hyreshuset med adressen Bryggerigatan 4B.
Vi är tre kanske fyra grabbar som håller på med straffsparkstävling. Som målställning har vi en mattpiskställning där vi har fällt ner mattbordet och höjt upp det rör som mattorna hängdes på då de skulle piskas.
Som jag tidigare berättat var det inte helt ovanligt att vuxna då och då ville vara med och spela för en stund, så också vid detta tillfälle.
Det är en varm, solig högsommarkväll, solen har gått ner precis så mycket att huskroppen (där trappuppgången Bryggerigatan 4B finns) skänker oss grabbar en skön svalkande skugga. (På bilden ovan kan ni se hur skuggan faller över den lilla gräsplanen framför Bryggerigatan 4B.)
Nåväl, när vi som bäst håller på med våran lek så kommer det en vuxen civilklädd man fram i åldern 30 - 35 år, jag vet då att han bor i trappuppgången Bryggerigatan 4A, att han är polis, spelar fotboll i ett lag från den norra kommungrannen.
Han frågar om han får vara med och säger följande: "den av er som först tar ett av mina skott får 25 öre", vi säger givetvis - javisst!
SISTA SKOTTET
De första tankarna på erbjudandet måttar, att si och så mycket godis får man för 25 öre, en liten påse full med vingummin, si och så många skosnören av lakrits osv.
Polisen och fotbollsspelaren visar sig vara riktigt bra på straffsparkar trots att målramens bredd inte är mer ca 2-2,5 m bred. I första straffsparksrundan är det ingen av oss som tar hans skott. Inte så heller under andra rundan. Tredje rundan inleds precis som de båda första (han polisen både ser ut och är märkvärdigt nöjd med att kunna göra mål på oss smågrabbar), jag är sist att vakta målet i tredje rundan, han polisen har fegt nog satt de flesta av sina bredsidaskott uppe till vänster i krysset dit ingen av oss småknattar når.
Han polisen har sagt att tredje rundan är den sista och det sista skottet blir då mot mig, jag har säkert bestämt mig för att chansa på att täcka upp den vänstra sidan så långt upp jag bara når. Sista straffsparken skjuts, bollen kommer i en något lägre bana än tidigare varför jag når den och kan tippa ut den till vänster, minns att bollen flyger över den nyponroshäck som finns som barriär mot parkeringen längs med Bryggerigatans östra del, bollen studsar på en parkerad bil och ut på gatan (bollen hämtas av någon av grabbarna som har stått bakom målet).
LÖGN OCH SVEK
Jag jublade givetvis över min bedrift men givetvis mest över den erövrade 25-öringen - jag gick direkt fram mot den civilklädde polisen och krävde honom på den 25-öring han utlovat som pris.
Polisen i fråga såg inte så glad ut längre utan såg på mig med ögon som förmedlade förakt och ovänlighet - han vände på klacken och gick utan att säga ett ord och utan att ge mig den utlovade 25-öringen.
Jag blev givetvis oerhört ledsen av att bli totallurad av en vuxen, och av en polis till och med.
En del frågeställningar dök givetvis upp då och senare: Varför gjorde han som han gjorde? Hade han gjort samma sak mot någon av de andra grabbarna som deltog i straffsparkstävlingen? Var det för att mina föräldrar då några år tidigare blivit medlemmar i en religiös sekt - "Jehovas Vittnen"?
Jag är övertygad om att det är den sista frågan som är det sanna svaret.
POLITIKERN
Sedan den sommarkvällen för ca 46 år sedan har jag alltid tyckt oerhört illa om denna person som sedermera blev nämndeman i länsrätten, kyrkopolitiker, socialdemokratisk och kristdemokratisk kommunpolitiker här i Mönsterås.
Jag har stött på honom åtskilliga gånger under åren som gått och alltid fått samma känsla av att ha en totalt opålitlig varelse framför mig, alltid uppvisandes samma föraktfulla blick som då för nästan ett halvsekel sedan. Nu har hans blick slocknat för alltid(2008), och väl är det - enligt mitt tycke fick han vandra omkring här på moder jord alldeles för länge.
8 kommentarer:
Det var hårda ord. Inte trodde jag att du önskade livet ur folk. Låt vara att polisen ifråga inte betedde sig särskilt snyggt. En ursäkt från polisen hade förstås varit på sin plats. Förmodligen hade han väl glömt historien när han blev äldre. Men det man upplever som barn glömmer man ju inte så lätt. För egen del har jag ingen erfarenhet av mannen ifråga.
Varför skulle jag inte önska livet ur folkfäna, ett helt liv med utstådd förnedrande behandling skapar givetvis hat. Jag är själv av åtskilliga mönsteråsare uttryckligen önskad ur livet. Jag har tidigare skrivit om detta här på min Blogg, både om de som lovat att ta livet av mig och de som handgripligen har försökt att genomföra dylikt och mer av den varan kommer framöver.
Som jag i min profil har framfört så är jag ateist, men det finns sådant i bibeln jag kan stödja, som ex.v. de gamaltestamentliga lagarna om öga för öga, tand för tand, oförrätt för oförrät osv.
För övrigt tar jag inte emot några ursäkter från någon, det enda som gäller för mig är att betala tillbaka på ett eller annat sätt, eller med samma mynt, förr eller senare vid ett lägligt tillfälle.
Hämnden är min ledstjärna!
Ok, så om man en gång har kommit ihop sig med dig så är det kört sen, i alla fall tills du har utkrävt hämnden så att säga?
Jo, så är det!
Men sen är det ju tyvärr så att man inte alltid kan eller får tillfälle att ge igen av olika orsaker.
En sådan orsak kan vara att jag måste ta hänsyn till tredje part, ex.v. mig närstående personer som skulle bli hårt drabbade.
Att polisen lurade dig på 25-öringen var fult. Att han svek dig var fult. Men att han - enligt vad du misstänker - gjorde det för att din familj tillhörde Jehovas vittnen var ju ren religionsförföljelse. Obehagligt att en vuxen gör så mot ett barn!
Jag har fått tagit oerhört mycket skit för detta med JV. Nu är det så att jag som person aldrig varit medlem i sekten i fråga utan bara växt upp med den.
Sedan 18-års åldern har jag inte haft med sektens verksamhet att göra det minsta.
Lustigt nog har påhoppen eskalerat ju äldre jag blivit, under min tid på Komvux och Kunskapslyftet (1990-talet) var det som värst. Jag blev angripen både av lärare och elever trots att jag upprepade gånger förklarade att jag inte hade något som helst med JV att göra.
Nu är det ju så här med många av Mönsteråsarna att de är oerhört dumkonservativa, de lever efter ordspråket "skomakare bliv vid din läst" eller, uppvuxen i JV död som JV.
Att du inte ordentligt tillhört eller tillhör rörelsen har du noga angett i dina berättelser. Men polisen i fråga betraktade dig - kollektivt - som en del av den familj som han visste var verksam i Jehovas vittnen. Givetvis är det så att du som barn inte kan ha tagit ställning och t.ex. blivit döpt medlem eller så.
Men om din misstanke stämmer, är polisens handlande mer än bara oförskämt uppträdande mot ett barn. Det är religionsförföljelse. Han behandlade dig annorlunda p.g.a. religiösa skäl, och du var bara ett barn.
Jag ser allvarligare på det än att du som vuxen oförskyllt blivit påhoppad och fått klä skott för en sekt du inte ens haft beröring med sen 18-årsåldern. I det senare fallet är det bara dålig kunskap och skvallermentalitet.
Det kan knappast röra sig om dålig kunskap hos komvuxeleverna då jag åtskilliga gånger på lektionstid klart deklarerat att jag inte var ett JV och aldrig har varit det.
Nej, det handlar om en sjuka som är allmänt utbredd hos svenska folket - avundsjukan. När det så till denna sjukdom läggs additiv som illvilja och janteism och detta projiceras på en person av 25 i ett litet klassrum så blir situationen inte helt lätt.
Nu tillhör jag som tur är inte de svaga som ger efter och försöker vara till lags för att få vara med i gänget och gemenskapen. Nej, jag står där som en Sven Dufva på bron, stridandes ensam mot de sjukt fega i det svenska kollektivet.
Berättelsen om polisen som lurade mig som barn på en 25-öringen är en början ett avstamp i en serie av berättelser från mitt liv här i Mönsterås där bevisligen mönsteråspolisen agerar helt utanför de lagar och regler som ska styra deras arbete.
Om jag själv ska bedöma vad som har känts mest kränkande: barndomens relativt få negativa upplevelser eller mitt vuxna livs bräddfulla dito. Det är utan minsta prut det sistnämnda som kränkt mig allra mest och som gett mig den negativa syn som jag förmedlar om Mönsterås och det svenska samhället.
Skicka en kommentar