SOSSESPÅRET: Fysiskt och Psykiskt våld i Mönsterås skolor - del 2

SVENSKA STATEN
Som jag skrev i mitt förra inlägg så är det upp till den enskilde personen att avgöra vad som upplevs vara psykisk misshandel.
När man har med myndigheter att göra så vet svenska folket att det ska mycket till innan en svensk myndighet erkänner att man agerat fel och brottsligt, ja man kan säga att det är näst intill en omöjlighet att få rätt mot svenska statliga och kommunala instanser ex.v. skolor.

Svenska staten har i princip gjort det omöjligt för oss svenskar att föra en mot svenska staten jämlik rättslig kamp då svenska staten har ett diktatoriskt utformat system där de statliga myndigheterna ex.v. polis och arbetsförmedling m.fl. själva utreder och tar beslut om de (staten) begått något brott eller inte mot anmälaren/offret.
Ur detta perspektiv är det då inte svårt att förstå att lärare m.fl. andra statliga och kommunala
tjänstehjon har kunnat agerat som de har.

JULFIRANDET
Min första klart upplevda psykiska misshandel från Mönsterås skolors sida sker i första klass, det är när höstterminen ska avslutas med en traditionell julfest. Som jag tidigare berättat blev mina föräldrar i slutet av 1950-talet medlemmar i den religiösa sekten Jehovas Vittnen och som bekant firar de ju inte jul och födelsedagar mm. När jag så börjar skolan uppstår problem då skolorna i Sverige på den tiden predikade den Lutherska Svenska Statskyrkans läror. Mina föräldrar begär av Mönsterås skolor att jag ska slippa delta vid julfirandet - Mönsterås skolor ger inget bifall till denna begäran.
Jag blir då uppmanad av föräldrarna att jag inte ska delta i dansen kring granen och heller inte ta emot någon julklapp, jag ska helt enkelt förhålla mig passiv under det att klasskamraterna leker och har roligt. Det är nu inte lätt för en sjuåring att stå emot övriga elevers och lärarens uppmaningar om att delta, jag ger efter för påtryckningarna och efter en stund deltar jag i julfirandet.
Som jag tidigare berättat låg skolan för förstaklassare i källarvåningen i hyreshuset Bryggerigatan 6, min familj hade då flyttat till Bryggerigatan 4B, lägenheten hade vardagsrummet och balkongen ut mot Hagagatan varför man därifrån hade insyn rakt ner i den källarvåning som användes som skollokal av den klass jag gick i.
När så Julfesten var slut och jag kom hem blev jag givetvis förhörd om huruvida jag deltagit i lekarna och övrigt firande, jag vände och vred på mig och slirade på svaren, jag var ju försatt i en situation som innebar att jag var tvungen att ljuga, minns att jag kände stort obehag inför denna situation. Jag får dock snabbt veta att man sett att jag deltagit i Julfirandet vilket ger mig åtskilligt med ångest under en tid.
Den här situationen upprepar sig sedan varje höstterminsavslut fram till och med sjätte klass.

DEN OFFENTLIG SKAMMENS OCH FÖRNEDRANDETS METOD
Nu var det inte det tvångsmässiga julfirandet en gång om året som var den största källan till psykiskt lidande, det fanns det som var sju resor värre och som blev synligt och offentliggjort i stort sett varje dag av lärarna - jag led av Dyslexi och var dessutom vänsterhänt.
På den tiden nämndes aldrig ordet Dyslexi, ordet kanske inte ens fanns i lärarnas medvetande, i vilket fall som helst fanns det ingen pedagogisk handlingsplan för elever med grava skriv och lässvårigheter. Nu var det så att jag läste hyfsat bra och näst intill flytande men stavade fan så illa och skrivkunnigheten är ju den viktigaste färdigheten efter läskunnigheten för att kunna inhämta kunskaper i de övriga ämnena.
Den behandling som jag bestods med från läraren i klasserna 4-6 var den offentliga skammens och förnedrandets metod och gick ut på att läraren högt och tydligt läste upp rättstavningsprovens resultat inför klassen. Jag hade alltid mellan 20 - 30 stavfel per prov, har för mig att vi hade ett sådant rättstavningsprov varje vecka eller möjligen varannan dito varför det blev att sitta i skam och förnedringsläge lika ofta.

Det gick inget vidare bra för mig i något ämne förutom då i Geografi, Historia, Gympa och Teckning(Idiotämnena, enligt LPG som numera är rektor 10 mil söder ut). Jag hankade mig lustig nog ändå igenom låg, mellan och högstadiet med knappt godkända betyg, förutom i matte.
Minns att min mattelärare i nian (en numera död Socialdemokratisk kommunpolitiker) inför slutbetygens sättande hade ett svavelosande rytande samtal med mig där han uttryckte sig ungefär som följer: du skulle fan inte ha en etta i betyg ens, du är den sämsta elev jag någonsin haft!

Med den predestinationspedagogik som lärarna då och för den delen också på 1990-talet (KOMVUX och KUNSKAPSLYFTET) bestod somliga elever med så kunnde mina studieresultat knappast bli bättre än vad de blev. Dock fixade jag under 1990-talet betyget fyra i gymnasiemattens del A och en tre:a i del B.