Ny VD-keps brinner och blir till aska

RÅTTEBO SOM ARBETSPLATS
På hösten 1974 började jag arbeta på Mönsterås Metall AB, i kokillgjuteriet som syns på bilderna här ovan.

Byggnaden var/är uppförd i korrugerad plåt utan någon som helst isolering varför det på sommaren var hett som i det bibliska helvetet och om vintrarna kallt och dragit förutom om ryggen som man mestadels hade vänd mot smältdegeln med minst 660 graders het smält aluminium.

Hur företaget ifråga fick lov att använda detta plåtskjul som fast arbetsplats för tre kokillgjutare är svårt att förstå - eller kanske inte! Då som nu är ju facket inte vad det borde vara, de förtroendevalda fikade hela tiden efter möjligheten att bli kvartsbasar och då är man mycket följsam/samarbetsvillig och fjäskande inför arbetsgivaren. En annan omständighet var att VD med fru var Socialdemokrater och det var säkert huvudförklaringen till varför råtteboet inte förklarades som, ej tjänligt som arbetslokal.



ETT SVART HELVETE
Inredningen i denna lokal bestod av två smältdeglar med oljebrännare som försörjde tre hydrauliskt manövrerade kokillgjutverktyg med smält aluminium, det fanns också en bandsåg där man kapade av gjuten på kokillgodset. Vid gjutning använde man en handhållen skopa som doppades ner i den smälta minst 660 gr heta alumassan man fick då vrida sig ca 180 gr och samtidigt steppa med fötterna några gånger för att och nå degeln och så det omvända när metallen skulle hällas i verktyget. Inredningen var som sagt mycket torftig och inget gjordes för att det på något sätt skulle bli trevligare där ute. Väggarna och taket av korrugerad plåt var sotsvarta av oljeröken från degelbrännarna, golvet runt kokillverktygen var snorhalt och nedsölat av hydraulolja från de alltid läckande hyradulkolvarna.

Här ute fanns det inte heller tillgång till toalett eller ens rinnande kallt vatten för handtvätt eller möjlighet att snabbt kyla av en brännskada eller släcka brand i kläderna och någon brandsläckare minns jag inte av.

I detta mestadels svarta helvete stod man dag ut och dag in i kalldraget som skapades av de heta deglarna och verktygen, kalluften kom lite var stans ifrån men mestadels från den stora vikbara porten som syns på bilderna. Porten stod nästan alltid öppen, vinter som sommar då det i samma byggnad också rymdes ett lager för metalltackor som användes i det stora smälteriet i byggnaden intill. Som köldskydd in till kokillgjuteriet användes en stor upphängd smärtingpresenning som givetvis inte på långa vägar höll emot för kalluften som kom in via vikporten.

Arbetsförhållandena var minst sagt miserabla - minns en nyanställd som på sin första anställningsdag blev utkommenderad till oss i råtteboet för att kapa gjuten på kokillgodset. Efter att kvartsbasen visat den nyanställde hans arbetsuppgifter satt den nye trälen igång att kapa aluminiumgjut, efter ca en kvart stängde han av bandsågen och sa att han skulle be basen om ett par arbetshandskar.

Efter ett tag, kanske en halvtimme, började vi kokillgjutare jag och två bröder från Fliseryd, undra vart den nye gjutkaparen tagit vägen, någon av oss gick ut för att leta efter honom.
Inte någon visste vart han var eller ens kunde minnas att de sett honom annat än när han tillsammans med basen gick ut till oss i råtteboet, han fanns överhuvud taget inte på fabriksområdet.

Den här mannen som var i 30 års åldern hade helt enkelt schappat iväg omgående från sin arbetsuppgift och anställning utan att meddela ens basen sin avsikt. Jag visste vem han var och frågade honom senare vart han tagit vägen den där dagen han var anställd ca en kvart på Mönsterås Metall AB - jo, han hade fått närmast panikångest inför utsikten att behöva arbeta i en sådan eländig arbetsmiljö. Jag har full förståelse för hans hastiga och insiktsfulla beslut, en sämre arbetsmiljö än denna i MM AB:s gamla plåtskjul har jag aldrig träffat på eller ens hört talas om annat än i reportage från något av de allra mest underutvecklade länderna i Afrika och Asien.



ERUPTIONEN
Mönsterås Metall AB hade då och då ont om likvida medel och kanske också svårt med att få krediter för div inköp som ex.v. metaller. Vid ett av dessa tillfällen vintern 1975 eller möjligen 1976 så var det ebb i kassan varför vi ute i plåtskjulet blev kommenderade att kapa upp kasserade fläkthjul som förvarats ute hela vintern och därför dragit åt sig en del vatten i den poriga sandgjutna fläkthjulsytan. Vi hade till en början en del vanliga alutackor att smälta ner men skulle sedan använda oss av den itu kapade fläkthjulsalun. Vi blev instruerade att lägga den uppkapade alun runt degeln vilket skulle ha effekten att vattnet skulle dunsta av varefter vi kunde lägga i dessa aludelar i den redan smälta aluminiumet. Inledningsvis går det utan några problem, vi har nästan deglen full av smält alu när det helt plötsligt smäller till utav bara fan när en av fliserydsbröderna sakta med långtång lagt i en av de på degeln uppvärmda fläkthjulsbitarna.

Degeln har tömts på all smält aluminium, volymen i deglen är kanske 75 l (reserverar mig för volymuppgiften) och denna mängd av alu sitter nu i taket, på väggarna, på golvet och på kläderna på den som lagt i alun i degeln. Fliserydsbon får snabbt av sig kläderna och undviker lustigt nog större brännskador. Själv har jag stått någon meter från degeln och har klarat mig helskinnad från utbrottet av smält aluminium.

Vi är smått chockade och lite tagna av den våldsamma urladdningen från smältdegeln, jag blir tillsagd att gå in till VD:n för MM AB för att berätta om vad som inträffat. VD:n tar inte så allvarligt på det som hänt utan säger att han varit med om sådant många gånger då han själv "arbetade på golvet" som det heter.

Jag får order om att vi ska börja smälta ner alutackor igen, när vi smält ned tillräkligt mycket av de vanliga och torra tackorna ska jag komma in och säga till honom, han ska nämligen visa hur det går till när man lägger i fuktig aluminium i redan smält dito.
När jag är inne hos VD:n ser jag att han för dagen har en ny brunmurrig keps av den större modellen på sig, ja skultytan är väl en halv m2 eller så, det är en sådan där keps med stora öronlappar, de ligger fastknutna över skulten med en rosett.

VD:N är tillsagd och kommer ut i plåtskjulet iklädd sin nya keps, för övrigt har han på sig en brun kavaj också den av en större modell som jag oftast bara sett småföretagare ha på sig. Kavajen går långt ner mot knäna och har stora fickor som ser ut att vara välfyllda. Innehållet i fickorna verkar vara tungt då det liksom tynger ner kavajen framtill men kortar upp den bak till, det ser lite roligt ut då VD:N är en kort man.
VD:N lägger försiktigt i sin första bit och har fått ner den kanske halvvägs när det smäller till igen och smält alu sprutar upp ur degelns gap. VD:n står gapande och kippande efter andan, VD:s ögon som normalt är stora som tefat är nu som pizzatallrikar. Jag ser att det ryker ordentligt om han nya keps och slår den av honom, VD:n tittar förvånat och undrar som en nyvaken, vad har hänt och vad gör du. Jag tar upp hans nya fina keps och visar upp den rykande tygbiten som på överdelen nu mestadels bara är aska.
-- Jag säger: tur att du hade en ny keps, den gamla hade nog inte skyddat dig lika bra!
VD:n samlar ihop sig och säger att vi nog inte ska använda den uppkapade fläkhjulsalun något mer och att det var ju tur att det gick som det gick och att han hade en ny keps på sig.

Den här historien om den sönderbrända kepsen använde jag ofta då jag längre fram som skyddsombud var i delo med VD:n om något relaterat till säkerhet på arbetsplatsen - han blev alltid lika förbannad på att få höra denna historia och jag alltid lika road av att få berätta den.